Generationsskifte, om jag får be

I torsdags förstod jag med full kraft vilket behov kulturlivet har av ett generationsskifte på chefsnivå. Kulturhuset höll seminarium om ledning av konstinstitutioner. Av de nio tunga chefer som representerade skrået är bara en under 50 år (hon är 49,5 år). Dessa chefer har naturligtvis drivit en ovärderlig konstnärlig utveckling under sina yrkesliv - men visst finns det även konstnärligt drivna yngre chefer!

Generationsfrågan är väldigt viktig ur ett fördelnings- och representationsperspektiv. Liksom det är viktigt att få in kvinnor i aktiebolagsstyrelser för att bättre möta kundernas behov, är det viktigt för kulturinstitutionerna att ha chefer i olika åldrar för att förstå hur de ska attrahera sin publik.

Men det viktigaste: Dessa äldre chefer representerar en mycket gammeldags syn på kulturen. Vi lever i ett kapitalistiskt samhälle. Det är bara att acceptera. Och sedan kan vi naturligtvis förhålla oss till det på olika sätt. Seminarieledaren var dock förundrad över den nya generationens chefer som "leder konsten med hjälp av marknadsföring och ekonomi" och en av deltagarna, den svenske före detta konsthallschefen som numera är verksam i Danmark, sa: "Vi åläggs att sköta vår konstverksamhet som ett företag. I Danmark är det extremt. Där måste vi till och med göra likviditetsrapporter varje månad!".

Jag och min jämngamla producentkollega stirrade häpna på varandra och undrade med en mun: "Varför skulle man inte vilja göra det...?". Likviditetsrapporten är det överlägset mest effektiva sättet att hålla koll på att man kan betala sina löner och fakturor. Ekonomistyrning behöver absolut inte gå ut över konstskapandet, utan ska bara diskret underlätta för det. Även en revolutionär kulturromantiker med sin storhetstid på 70-talet vill säkert ha sin lön och kunna betala sina räkningar, framför allt om han ska kunna koncentrera sig på att skapa själva konsten (eller revolutionen).

Som kontrast till detta ganska flummiga samtal, berättade Kulturrådets nya stjärna Jan Åman igår i Kulturnyheterna om sin syn på kulturen och om det entreprenörsskap han bedriver på Färgfabriken. "Jag vill se kopplingar mellan olika kulturella sfärer och det övriga samhället. Idag är det för stort fokus på institutionerna, vi måste också satsa mer på det oberoende kulturlivet. Och där är Kulturrådet den viktigaste spelaren.".

Alla konstnärer kan inte bli företagare och de som väl blir det, bidrar bara ytterst marginellt till samhällets ekonomi. Men vi får verkligen hoppas att Kulturrådet följer Jan Åmans linje och i fortsättningen premierar chefer och kulturinstitutioner som står för nyskapande även på det organisatoriska och ekonomiska planet.

Läs mer om seminariet i SvD. Och en tidigare artikel i SvD där jag talar om ledarskap och kultur.