Så här ett år efter att jag startade Konsten och kulturen-bloggen kan det vara dags för en sammanfattning (och jag blir verkligen glad om ni läser till slutet!):
Konsten och kulturen är en av mycket få bloggar som skriver om kultur utifrån ett politiskt och ekonomiskt perspektiv. Jag valde ämnet eftersom det är det absolut mest intressanta jag vet, och för att jag verkligen saknade kulturutövarnas röst i den politiska debatten. I motsats till vad man kanske förväntar sig, är det ovanligt att kulturpersonligheter uttalar sig och engagerar sig politiskt. Min erfarenhet är att det beror på en rädsla för minskade offentliga bidrag. Tyvärr motverkar den statliga kulturpolitiken på så sätt sitt främsta mål - att verka för yttrandefriheten.
För mig, som arbetar med PR, har bloggen naturligtvis varit ett sätt att stärka mitt och
Förnuft & Känslas varumärke och position. Jag hade som strategi att bygga upp en läsekrets inför överlämnandet av Kulturutredningen i februari i år, för att i samband med uppmärksamheten kring den lansera mitt företag.
Under hösten ökade antalet läsare från enbart de närmast sörjande till stadiga 70 unika besökare om dagen. Det låter verkligen inte mycket för världen, men jag törs ändå säga att bloggen fått ett bra genomslag med tanke på dess mycket smala ämne.
Under dagarna kring utredningen ökade besöken med 1000% till 700 unika om dagen. Jag livebloggade framför regeringens webbsändning och var under en halv dag den enda helt uppdaterade källan. Hurra för internet!
Andra all time high i besöksstatistiken var när
Madeleine Sjöstedt föreslog att Operan och Dramaten skulle slås ihop. Mitt blogginlägg
den gången hade absolut mest kommentarer dittills. Bloginlägget därefter, som hette
Till Operans försvar, är det som läst av flest anställda på Kungliga Operan. Även debatten kring Konstfack spillde över läsare hit, trots att jag egentligen bara försökte
nyansera det hela.
Under det år som gått har jag kunna dra några tydliga slutsatser:
* Bloggen (generellt sett) är extremt kraftfull som kommunikationskanal, trots allt vad dess motståndare envist hävdar. Genom bloggen har jag nått läsare över precis hela landet och svenska läsare i många länder i världen. I statistiken kan jag se att de flesta statliga kulturinstitutioner följer den, därtill många många andra kulturverksamheter, departementet och lokala politiker i landet. Naturligtvis andra bloggare, men också andra typer av medier håller koll på kulturpolitisk debatt genom Konsten och kulturen.
* En blogg är dessutom det absolut bästa sättet att kontrollera den offentliga bilden av en själv och sin verksamhet.
* Twitter och Facebook är utmärkta komplement till bloggen. Därigenom kommer många läsare som är vana vid snabba nyheter och vill ha uppdateringar om när jag skrivit något nytt. Ett annat mycket bra sätt att driva intresserade läsare till bloggen är länkar till nyheter inom mina områden.
* Bloggen är snabbaste sättet att kommentera aktuella händelser. Själv använder jag RSS-läsare för att hålla mig uppdaterad och lägga ut kommentarer till nyheter, många gånger innan de berörda hunnit uttala sig offentligt genom de långsammare medierna som dagspress, radio och tv. I fallet med Operan och Dramaten saknades t.ex. en röst från deras sida i media en hel dag, medan debatten pågick här på bloggen.
* Det
är svårt att kombinera praktiskt kulturarbete med politisk debatt. Dels är det naturligtvis tidskrävande att följa samhällsdebatten, vilket alltså inte går att kombinera med alla typer av jobb. Dels är det riskabelt att sticka ut hakan i en liten bransch. Jag har många gånger valt att avstå från att blogga när debatten riskerat att få negativa följder för min eller mina uppdragsgivares verksamhet.
* Den kulturpolitiska debatten är minimal, även om den det senaste året varit större än på länge. Till och med bland de avlönade politikerna, finns få som engagerar sig på kulturområdet. Få nya idéer läggs fram och kulturen verkar ha svårt att hävda sig gentemot de andra politiska områdena. (Tobias på
kulturekonomi.se skrev också om det i juli.)
* Det allra svåraste verkar vara att bli kulturpolitiker. För vem ska egentligen bli det...? Som jag ser det, behövs det så många fler som verkligen kan kultur som också vill åstadkomma förändring genom politiken. Men då blir det genast svårare att fortsätta att vara kulturarbetare. Så hur ska man göra? Jag tar hemskt gärna emot bra idéer kring det!
Under hösten blir det förhoppningsvis något tätare mellan mina inlägg. Välkomna tillbaka!
Inlägg
