Demonisk eller demokratisk chef

I SVT diskuterar Beckman, Ohlson och Can i det nya professionaliserade ledarskapet i kulturlivet. Nutidens räknenissar, med enbart ledarskapet och ekonomin som kompetens, ställs mot dåtidens brinnande eldsjälar, som nådde aktoritet på grund av sin djupa konstkännedom.

Trenden att tillsätta chefer med starkare ledarskapskompetens än sakkunskap har pågått rätt länge i andra brancher. Men när det gäller organisationsteori och -praktik ligger tyvärr kulturlivet efter i många aspekter.

Jag anser det klart att kulturlivet behöver både konstnärligt kännande och ekonomiskt tänkande chefer. Just på grund av att de är så olika, skapar de denna typ av debatter även på kulturinstitutionerna. Det blir ju dessutom en spegling av den professionalisering av ledarskapet som pågår i samhället i stort. Och det är ju precis det - en kritisk samhällsspegel - som konsten ska vara.

Oordning och bidragsdags

Idag går ansökningstiden ut för verksamhetsstöd från Kulturrådet, det största statliga kulturbidraget.

Säkerligen har kulturinstitutionerna gjort sin budgetläxa noggrant och kan specificera det som efterfrågas: lönekostnader specade på tre olika kategorier, pensionskostnader, produktionskostnader, lokalkostnader, administration, marknadsföringskostnader, turnékostnader och övriga kostnader.

Kulturrådet frågar också efter hur många föreställningar och i vilka kategorier vi ska spela nästa år, vilka vi ska samarbeta med, vilka konserter och gästspel vi ska ha, hur mycket pengar vi satsar på barn och ungdomar, hur vi jobbar med jämställdhet, hur många män och kvinnor som återfinns inom de olika yrkena, hur mångfalds- respektive tillgänglighetsplanen ser ut och samt hur internationaliserade vi är.

Det är alltså mycket detaljerad information som efterfrågas och många politiska förväntningar att leva upp till (vilket naturligtvis också kostar pengar). Sista ansökningsdag är idag. Beskedet kommer vid årsskiftet.

Kulturen förväntas ha hela sin verksamhet planerad i detalj ett år i förväg, men vår största inkomstkälla kan inte specificeras förrän i början av det år budgeten avser. Kulturen tar en väldigt stor risk när vi ska uppfylla alla Kulturrådets krav. Och vi vet inte ens om eller med hur mycket vår prestation betalas. Det är oordning i systemet!

Läs hur Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt debatterar i SvD angående kulturstödet.

Konkret politisk debatt

Efter att ha läst Tankesmedjan Det Osynligas bok med samma namn, Teaterförbundets manifest för scenkonsten, följt Svensk Scenkonst kulturpolitiska lobbying OCH analyserat den nya budgetpropositionen samt Kulturrådets inlägg i debatten, tänker jag: vi vill ju alla samma sak. Den sittande regeringen har till och med formuleringar i budgetpropositionen som vore de skrivna av Svensk Scenkonst.

Varför fokuseras då kulturdebatten på frågan om vi ska ha statligt kulturstöd? Det har vi ju kommit överens om att vi ska ha. Och det är inte bara så att alla är överens om det, vi är även överens om vad statens stöd ska gå till; barn och unga, bevarande av kulturarvet och nyskapande kultur. Desto märkligare då att debatten förs på denna övergripande nivå! Jag gjorde för övrigt själv ett sådant vilselett blogginlägg i september efter SVTs debatt om kulturpolitiken.

Är det kanske så att debatten har fel fokus för att skymma de mer konkreta frågorna? I själva verket är ju diskussionerna på landets kulturinstitutioner och i nätverken mycket mer verklighetsnära. Den största frågan av dem alla är: Hur fördelas egentligen kulturstödet? Vilka kriterier ska man uppfylla för att få det? Hur rättvist är systemet? Hur förutsägbart är det? Och framför allt: Varför meddelas det så sent?

Det ska bli riktigt intressant att se vad Kulturutredningen säger. Jag förutsätter alltså att de säger något. Om detta.

Läs även andra bloggares åsikter om kultur, konst, kulturpolitik, ekonomi, marknadsföring, ledarskap