Opera, dans och barnkultur får mer pengar

"Staten satsar på regional opera. Idag presenterade Kulturrådet hur man fördelar bidragen till de regionala kulturinstitutionerna 2009. Då framgår det att Folkoperan, Göteborgsoperan, Norrdans, Norrlandsoperan och Värmlandsoperan får höjda bidrag. Men det är inga stora höjningar, Göteborgsoperan får t ex en höjning som motsvarar knappt två procent.

I övrigt säger Kulturrådet att dans, opera och barn ska prioriteras när bidragen till kulturinstitutioner delas ut." Detta meddelade Mitt i Musiken idag. Tyvärr finns ingen information utlagd på Kulturrådets egen sida. Därför rippade jag texten rakt av... Återkommer.

Decentralisera OCH centralisera mera

Nyläckt info från Kulturutredningen: Kulturrådet, Konstnärsnämnden, viss del av Rikskonserter och Författarfonden föreslås utgöra en ny samlad myndighet för bidragsfördelning. Mer centralisering alltså, samtidigt som regionerna förslås (enligt tidigare läckning) få större ansvar för bidragsfördelningen genom den så kallade portföljmodellen.


Jag tycker att det låter klokt. Det nuvarande systemet är både klumpigt och irrationellt och ställer väldigt höga krav på ansökningsproduktion hos en redan extremt pressad bransch.

Igår meddelade en tredje person från utredningen att hon hoppar av densamma bara tre veckor innan den ska offentliggöras (om allt inte har läckt ut innan förstås...). Hennes kritik handlar om att utredningen inte hörsammar vad som kommer fram i dess referensgrupper. Dessutom anser hon att en utredning ska syssla med kulturpolitikens mål och inte i så hög grad med organisering och strukturering.

Men - det är väl kulturpolitikernas uppgift att formulera målen? (Dessutom formulerar ju faktiskt utredningen målen, det läckte ju ut för nån månad sen...). Det är snarare mycket bra om utredningen begränsar sig till att räta ut en rörig struktur. Redan det verkar ytterst komplicerat.

Den eviga motsättningen

"Ger ni upp tanken att få in en entreprenör i Kulturrådet nu?

–Tyvärr finns det någon form av motsättning. En entreprenör är ofta en person som går sina egna vägar och inte följer regelverket. Det menar jag inte som negativt, men det är inte alltid det passar," säger Kennet Johansson, generaldirektör för Kulturrådet till SvD idag.

"Jag kan ångra att vi inte haft råd att ha en ordenlig administrativ organisation, jag skulle behövt få hjälpt med det när verksamheten växte", sa Jan Åman, avgående chef för Färgfabriken till DN och "Jag är ingen revisor och ingen ordningsmänniska på det sättet. Så det finns säkert en hel del slarvsaker som man måste titta igenom. Jag har verkligen satsat hela mitt liv och hela min person på att försöka få Färgfabriken att fungera. Därmed har det väl också kanske varit för sammanblandat; jag har varit för personligt engagerad i det hela, säger Jan Åman och tillägger att han flera gånger riskerat sin privata ekonomi genom att gå i borgen för Färgfabrikens lån" till SvD häromdagen.

De senaste månadernas chefsavhopp p.g.a. ekonomiska oegentligheter av Bo Nilsson från Charlottenborg och Jan Åman från Färgfabriken, och styrelseavhopp av Johan Staël von Holstein och Jan Åman från Kulturrådet har två gemensamma nämnare: kulturekonomi och entreprenörskap.

Varför är det så svårt att kombinera kultur och ekonomi? Varför möts entreprenörer med en sådan stark skepsis från kulturen? Och vad är egentligen en kulturentreprenör?

I väntan på mitt fullödiga svar, läs gärna
Skilj mellan kulturentreprenörer och kulturföretagare från kulturekonomi.se och
Var vi ovetande kulturentreprenörer? Företagsam, inte företagare från kultur.blogs.com

Kulturrådet har en ledig plats (igen)

Nu har Jan Åman sagt upp sig från Färgfabriken och avsagt sig sitt uppdrag hos Kulturrådet. Vem blir hans ersättare? Hoppas på någon med samma inspirationskraft och lika goda idéer om kulturens organisering, men med bättre koll på kvittona.

Läs om vägen till avhoppet på tidigare blogginlägg. Och Jan Åmans egen kommentar.

Generationsskifte, om jag får be

I torsdags förstod jag med full kraft vilket behov kulturlivet har av ett generationsskifte på chefsnivå. Kulturhuset höll seminarium om ledning av konstinstitutioner. Av de nio tunga chefer som representerade skrået är bara en under 50 år (hon är 49,5 år). Dessa chefer har naturligtvis drivit en ovärderlig konstnärlig utveckling under sina yrkesliv - men visst finns det även konstnärligt drivna yngre chefer!

Generationsfrågan är väldigt viktig ur ett fördelnings- och representationsperspektiv. Liksom det är viktigt att få in kvinnor i aktiebolagsstyrelser för att bättre möta kundernas behov, är det viktigt för kulturinstitutionerna att ha chefer i olika åldrar för att förstå hur de ska attrahera sin publik.

Men det viktigaste: Dessa äldre chefer representerar en mycket gammeldags syn på kulturen. Vi lever i ett kapitalistiskt samhälle. Det är bara att acceptera. Och sedan kan vi naturligtvis förhålla oss till det på olika sätt. Seminarieledaren var dock förundrad över den nya generationens chefer som "leder konsten med hjälp av marknadsföring och ekonomi" och en av deltagarna, den svenske före detta konsthallschefen som numera är verksam i Danmark, sa: "Vi åläggs att sköta vår konstverksamhet som ett företag. I Danmark är det extremt. Där måste vi till och med göra likviditetsrapporter varje månad!".

Jag och min jämngamla producentkollega stirrade häpna på varandra och undrade med en mun: "Varför skulle man inte vilja göra det...?". Likviditetsrapporten är det överlägset mest effektiva sättet att hålla koll på att man kan betala sina löner och fakturor. Ekonomistyrning behöver absolut inte gå ut över konstskapandet, utan ska bara diskret underlätta för det. Även en revolutionär kulturromantiker med sin storhetstid på 70-talet vill säkert ha sin lön och kunna betala sina räkningar, framför allt om han ska kunna koncentrera sig på att skapa själva konsten (eller revolutionen).

Som kontrast till detta ganska flummiga samtal, berättade Kulturrådets nya stjärna Jan Åman igår i Kulturnyheterna om sin syn på kulturen och om det entreprenörsskap han bedriver på Färgfabriken. "Jag vill se kopplingar mellan olika kulturella sfärer och det övriga samhället. Idag är det för stort fokus på institutionerna, vi måste också satsa mer på det oberoende kulturlivet. Och där är Kulturrådet den viktigaste spelaren.".

Alla konstnärer kan inte bli företagare och de som väl blir det, bidrar bara ytterst marginellt till samhällets ekonomi. Men vi får verkligen hoppas att Kulturrådet följer Jan Åmans linje och i fortsättningen premierar chefer och kulturinstitutioner som står för nyskapande även på det organisatoriska och ekonomiska planet.

Läs mer om seminariet i SvD. Och en tidigare artikel i SvD där jag talar om ledarskap och kultur.

Oordning och bidragsdags

Idag går ansökningstiden ut för verksamhetsstöd från Kulturrådet, det största statliga kulturbidraget.

Säkerligen har kulturinstitutionerna gjort sin budgetläxa noggrant och kan specificera det som efterfrågas: lönekostnader specade på tre olika kategorier, pensionskostnader, produktionskostnader, lokalkostnader, administration, marknadsföringskostnader, turnékostnader och övriga kostnader.

Kulturrådet frågar också efter hur många föreställningar och i vilka kategorier vi ska spela nästa år, vilka vi ska samarbeta med, vilka konserter och gästspel vi ska ha, hur mycket pengar vi satsar på barn och ungdomar, hur vi jobbar med jämställdhet, hur många män och kvinnor som återfinns inom de olika yrkena, hur mångfalds- respektive tillgänglighetsplanen ser ut och samt hur internationaliserade vi är.

Det är alltså mycket detaljerad information som efterfrågas och många politiska förväntningar att leva upp till (vilket naturligtvis också kostar pengar). Sista ansökningsdag är idag. Beskedet kommer vid årsskiftet.

Kulturen förväntas ha hela sin verksamhet planerad i detalj ett år i förväg, men vår största inkomstkälla kan inte specificeras förrän i början av det år budgeten avser. Kulturen tar en väldigt stor risk när vi ska uppfylla alla Kulturrådets krav. Och vi vet inte ens om eller med hur mycket vår prestation betalas. Det är oordning i systemet!

Läs hur Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt debatterar i SvD angående kulturstödet.

Konkret politisk debatt

Efter att ha läst Tankesmedjan Det Osynligas bok med samma namn, Teaterförbundets manifest för scenkonsten, följt Svensk Scenkonst kulturpolitiska lobbying OCH analyserat den nya budgetpropositionen samt Kulturrådets inlägg i debatten, tänker jag: vi vill ju alla samma sak. Den sittande regeringen har till och med formuleringar i budgetpropositionen som vore de skrivna av Svensk Scenkonst.

Varför fokuseras då kulturdebatten på frågan om vi ska ha statligt kulturstöd? Det har vi ju kommit överens om att vi ska ha. Och det är inte bara så att alla är överens om det, vi är även överens om vad statens stöd ska gå till; barn och unga, bevarande av kulturarvet och nyskapande kultur. Desto märkligare då att debatten förs på denna övergripande nivå! Jag gjorde för övrigt själv ett sådant vilselett blogginlägg i september efter SVTs debatt om kulturpolitiken.

Är det kanske så att debatten har fel fokus för att skymma de mer konkreta frågorna? I själva verket är ju diskussionerna på landets kulturinstitutioner och i nätverken mycket mer verklighetsnära. Den största frågan av dem alla är: Hur fördelas egentligen kulturstödet? Vilka kriterier ska man uppfylla för att få det? Hur rättvist är systemet? Hur förutsägbart är det? Och framför allt: Varför meddelas det så sent?

Det ska bli riktigt intressant att se vad Kulturutredningen säger. Jag förutsätter alltså att de säger något. Om detta.

Läs även andra bloggares åsikter om kultur, konst, kulturpolitik, ekonomi, marknadsföring, ledarskap

Konsten, ekonomin och utvecklingen

I ett år har jag jobbat med att kartlägga fonder, stiftelser och institutioner som konstprojekt och -verksamheter kan söka medel från. Arbetet har resulterat i ett register som är värsta guldgruvan och som dessutom håller mig ständigt sysselsatt. Nu när jag vet att det finns över 70 möjliga donatorer/investerare/bidragsgivare/mecenater enbart för det smala fält som vi verkar inom (opera och vidareutbildning för operafolk), vill jag ju också söka och få allihopa. Därför lägger jag ungefär 25 timmar i veckan på att planera finansieringen och söka ny. Ett faktiskt väldigt spännande arbete.

En sak har slagit mig nu: det finns bara EN enda som vill finansiera rena utvecklingsprojekt. Det är Kuturrådets utvecklingsbidrag (statliga medel).

Som vi alla vet är det extremt tight att producera kultur och konst. Pengarna som själva produkten genererar, dvs biljettintäkterna, motsvarar i bästa fall 10% av produktionskostnaden. Det ligger nu i sakens natur att konsten opererar på en marknad där priset inte sätts efter efterfrågan. Eftersom själva produkten inte genererar vinst, har kulturorganisationerna ofta ovanligt små marginaler. När man har små marginaler tenderar man att fokusera på att bara producera produkten istället för att även tänka på linjeorganisationens och affärens utveckling, ett faktum som jag tror gäller även i andra branscher.

Utveckling är dock förutsättningen för överlevnad, vilken marknad man än agerar på.

Jag hör till dem som hoppas väldigt mycket på att kulturlivet ska kunna formulera sig så pass affärsmässigt och tydligt, att näringslivet inser nyttan av att sponsra kulturprojekt. Det är ett långsiktigt arbete som många just nu satsar hårt på. I väntan på att vi når ända fram, tänkte jag göra slag i saken och öka våra marginaler, så att även vi kunde satsa på verksamhetsutveckling, på affärsutveckling och på att öka vår finansiering. Alltså söka pengar för att kunna få mer pengar.

Det var då jag kom till insikten att det inte går. Av skatteskäl vill fonder och stiftelser ge bidrag till forskning och utbildning (även på kulturområdet). Ett fåtal mecenater ger även till kulturprojekt. Endast kulturrådet ger till utvecklingsprojekt. Jag vet dock ingen som fått för att utveckla sponsringen, finansieringen eller sin verksamhet på andra sätt. Är det någon som känner till någon? Det vore roligt att höra om!

När Kulturutredningen jobbar fram sitt förslag, hoppas jag att de tänker på detta. Visst ska och kan konsten i många fall bli mer affärsmässig! För att komma dit behöver vi startkapital. Jag skulle vilja föreslå ett startbidrag för kulturorganisationer som vill öka sin affärsmässighet. Fast det skulle inte heta bidrag. Det är faktiskt inget bra ord.