Den eviga motsättningen

"Ger ni upp tanken att få in en entreprenör i Kulturrådet nu?

–Tyvärr finns det någon form av motsättning. En entreprenör är ofta en person som går sina egna vägar och inte följer regelverket. Det menar jag inte som negativt, men det är inte alltid det passar," säger Kennet Johansson, generaldirektör för Kulturrådet till SvD idag.

"Jag kan ångra att vi inte haft råd att ha en ordenlig administrativ organisation, jag skulle behövt få hjälpt med det när verksamheten växte", sa Jan Åman, avgående chef för Färgfabriken till DN och "Jag är ingen revisor och ingen ordningsmänniska på det sättet. Så det finns säkert en hel del slarvsaker som man måste titta igenom. Jag har verkligen satsat hela mitt liv och hela min person på att försöka få Färgfabriken att fungera. Därmed har det väl också kanske varit för sammanblandat; jag har varit för personligt engagerad i det hela, säger Jan Åman och tillägger att han flera gånger riskerat sin privata ekonomi genom att gå i borgen för Färgfabrikens lån" till SvD häromdagen.

De senaste månadernas chefsavhopp p.g.a. ekonomiska oegentligheter av Bo Nilsson från Charlottenborg och Jan Åman från Färgfabriken, och styrelseavhopp av Johan Staël von Holstein och Jan Åman från Kulturrådet har två gemensamma nämnare: kulturekonomi och entreprenörskap.

Varför är det så svårt att kombinera kultur och ekonomi? Varför möts entreprenörer med en sådan stark skepsis från kulturen? Och vad är egentligen en kulturentreprenör?

I väntan på mitt fullödiga svar, läs gärna
Skilj mellan kulturentreprenörer och kulturföretagare från kulturekonomi.se och
Var vi ovetande kulturentreprenörer? Företagsam, inte företagare från kultur.blogs.com

Begreppet för dagen

Dagens mesta lärdom är: ekonomiseringen av kulturen är en kulturpolitisk, ideologisk effektivitetsfokuserad styrmodell som flyttar fokus från konsten till vinsten. Enligt dagens seminarieledare är det kulturens tur att bli vinstgenererande och -värderad. Den investering som det offentliga gör i kulturen ska mätas och utvärderas efter ekonomiska principer - därav ekonomiseringsbegreppet.

Först kom vården, sedan utbildningsväsendet, och nu alltså kulturen. Om ni inte redan slutat läsa efter mitt första styckes höga grad av prentention, så kan jag tipsa om en intressant antologitrilogi från vårdsidan med utgångspunkt i ekonomi, politik, kooperation, etik, filosofi och teologi. Den första boken, Vinst, behandlar just ekonomisk vinst. Av det följde tydligen naturligt de två senare titlarna Makt och Tvång. Boken Vinst är utgiven av Verbum förlag 2007.

Min ståndpunkt är att kulturen behöver högre grad av ekonomisk kompetens och mer affärsutveckling, så att organisationerna blir effektivare och självständigt kan tjäna mer pengar. Vinsten (om det blir en sådan) och effektiviteten är naturligtvis till för att skapa konst - mer konst, mer fördjupad konst, bredare konst, smalare konst, dyrare konst, billigare konst, nödvändigare konst, onödigare konst - och inte för att skapa ett ekonomiskt överskott. Det finns det redan så många andra som gör. Och som gör det bättre dessutom.

Konsten och kulturen ska göra det den är bäst på. Den ska bara få lite mer pengar först. Hur det ska gå till lovar jag att återkomma till, faktiskt just på denna blogg.

Den svåra ekvationen

Var i Köpenhamn i helgen och kom över Politikens kulturdel. Där började den kritik mot den svenske konsthallschefen, som nu även SvD och SVT rapporterar om. Det var också ett uttalande av honom om det absurda i att kombinera kultur och ekonomi som inspirerade mitt förra blogginlägg Generationsskifte, om jag får be.

Det är inte min mening att utlämna en enskild chef på den här bloggen - det är verkligen tillräckligt svårt att vara kulturchef! Jag vill istället gärna peka på ett generellt fenomen. Den danska kritiken handlar nämligen bara om den ekonomiska styrningen av konsthallen. Verksamheten har gått över tre miljoner back på två år och tagit ett lån från regeringen för att lösa sina betalningar. Tyvärr saknas nu pengar för att skapa nya utställningar. Konsten blir alltså lidande när den ekonomisk planeringen brister.

Det behövs en attitydförändring i kulturlivet - ekonomi kan och ska underlätta för konsten. Det är faktiskt möjligt, även om kulturen alltid har väldigt små ekonomiska resurser. För att ändra en attityd behövs som bekant kunskap... jag tror att jag har en affärsidé!

Generationsskifte, om jag får be

I torsdags förstod jag med full kraft vilket behov kulturlivet har av ett generationsskifte på chefsnivå. Kulturhuset höll seminarium om ledning av konstinstitutioner. Av de nio tunga chefer som representerade skrået är bara en under 50 år (hon är 49,5 år). Dessa chefer har naturligtvis drivit en ovärderlig konstnärlig utveckling under sina yrkesliv - men visst finns det även konstnärligt drivna yngre chefer!

Generationsfrågan är väldigt viktig ur ett fördelnings- och representationsperspektiv. Liksom det är viktigt att få in kvinnor i aktiebolagsstyrelser för att bättre möta kundernas behov, är det viktigt för kulturinstitutionerna att ha chefer i olika åldrar för att förstå hur de ska attrahera sin publik.

Men det viktigaste: Dessa äldre chefer representerar en mycket gammeldags syn på kulturen. Vi lever i ett kapitalistiskt samhälle. Det är bara att acceptera. Och sedan kan vi naturligtvis förhålla oss till det på olika sätt. Seminarieledaren var dock förundrad över den nya generationens chefer som "leder konsten med hjälp av marknadsföring och ekonomi" och en av deltagarna, den svenske före detta konsthallschefen som numera är verksam i Danmark, sa: "Vi åläggs att sköta vår konstverksamhet som ett företag. I Danmark är det extremt. Där måste vi till och med göra likviditetsrapporter varje månad!".

Jag och min jämngamla producentkollega stirrade häpna på varandra och undrade med en mun: "Varför skulle man inte vilja göra det...?". Likviditetsrapporten är det överlägset mest effektiva sättet att hålla koll på att man kan betala sina löner och fakturor. Ekonomistyrning behöver absolut inte gå ut över konstskapandet, utan ska bara diskret underlätta för det. Även en revolutionär kulturromantiker med sin storhetstid på 70-talet vill säkert ha sin lön och kunna betala sina räkningar, framför allt om han ska kunna koncentrera sig på att skapa själva konsten (eller revolutionen).

Som kontrast till detta ganska flummiga samtal, berättade Kulturrådets nya stjärna Jan Åman igår i Kulturnyheterna om sin syn på kulturen och om det entreprenörsskap han bedriver på Färgfabriken. "Jag vill se kopplingar mellan olika kulturella sfärer och det övriga samhället. Idag är det för stort fokus på institutionerna, vi måste också satsa mer på det oberoende kulturlivet. Och där är Kulturrådet den viktigaste spelaren.".

Alla konstnärer kan inte bli företagare och de som väl blir det, bidrar bara ytterst marginellt till samhällets ekonomi. Men vi får verkligen hoppas att Kulturrådet följer Jan Åmans linje och i fortsättningen premierar chefer och kulturinstitutioner som står för nyskapande även på det organisatoriska och ekonomiska planet.

Läs mer om seminariet i SvD. Och en tidigare artikel i SvD där jag talar om ledarskap och kultur.

Appropå chefer

Men sämst för kulturen måste ändå de chefer vara som varken kan konst eller ekonomi.

... och isländsk ekonomi påverkar isländsk kultur

Lars Lönnroth, professor och en av världens främsta kännare av isländsk litteratur, bevisar att den ekonomiska verkligheten överträffar sagan på Island. Konsten och ekonomin. De har fler kopplingar än man först anar.

Bilden av John Bauer porträtterar Idun och Loke, men Lars Lönnroth skriver om den något mer svårstavade isländske hjälten Hrafnkell Frösgode. Den framgångsrike Hrafnkell förlorar allt han äger, men kommer efter många år storstilat igen och tar hämnd på sina fiender.

Hoppas att isländsk kultur lyckas med samma Fågel Fenix-resning. August Gudmundsson, ledare för isländska konstnärsförbundet, säger till Kulturnyheterna att isländska konstnärer är mycket beroende av det nationella näringslivet. Ja, naturligtvis. Ökat näringslivsberoende ger också ökad konjunkturkänslighet för kulturen.

Emma och Tobias är bäst på att resonera om konjunkturens påverkan på kulturkonsumtionen, kolla Kulturekonomibloggen.

Fiende eller kompis

Igår slog det mig igen: det ibland finns en föreställning i kulturvärlden att ekonomi är fienden - ett nödvändigt ont som har dåligt inflytande på konsten. Jag är helt övertygad om att det är tvärtom - kan man styra sin ekonomi, kan man också styra verksamheten dit man vill. Faktum är att det är mycket enklare att planera sin konstnärliga verksamhet om man först har planerat sin ekonomi och gjort läxan noggrant. Jag önskar att kulturen oftare kunde se ekonomin som sin (ibland snåla men dock) kompis.