Den eviga motsättningen

"Ger ni upp tanken att få in en entreprenör i Kulturrådet nu?

–Tyvärr finns det någon form av motsättning. En entreprenör är ofta en person som går sina egna vägar och inte följer regelverket. Det menar jag inte som negativt, men det är inte alltid det passar," säger Kennet Johansson, generaldirektör för Kulturrådet till SvD idag.

"Jag kan ångra att vi inte haft råd att ha en ordenlig administrativ organisation, jag skulle behövt få hjälpt med det när verksamheten växte", sa Jan Åman, avgående chef för Färgfabriken till DN och "Jag är ingen revisor och ingen ordningsmänniska på det sättet. Så det finns säkert en hel del slarvsaker som man måste titta igenom. Jag har verkligen satsat hela mitt liv och hela min person på att försöka få Färgfabriken att fungera. Därmed har det väl också kanske varit för sammanblandat; jag har varit för personligt engagerad i det hela, säger Jan Åman och tillägger att han flera gånger riskerat sin privata ekonomi genom att gå i borgen för Färgfabrikens lån" till SvD häromdagen.

De senaste månadernas chefsavhopp p.g.a. ekonomiska oegentligheter av Bo Nilsson från Charlottenborg och Jan Åman från Färgfabriken, och styrelseavhopp av Johan Staël von Holstein och Jan Åman från Kulturrådet har två gemensamma nämnare: kulturekonomi och entreprenörskap.

Varför är det så svårt att kombinera kultur och ekonomi? Varför möts entreprenörer med en sådan stark skepsis från kulturen? Och vad är egentligen en kulturentreprenör?

I väntan på mitt fullödiga svar, läs gärna
Skilj mellan kulturentreprenörer och kulturföretagare från kulturekonomi.se och
Var vi ovetande kulturentreprenörer? Företagsam, inte företagare från kultur.blogs.com

Den svåra ekvationen

Var i Köpenhamn i helgen och kom över Politikens kulturdel. Där började den kritik mot den svenske konsthallschefen, som nu även SvD och SVT rapporterar om. Det var också ett uttalande av honom om det absurda i att kombinera kultur och ekonomi som inspirerade mitt förra blogginlägg Generationsskifte, om jag får be.

Det är inte min mening att utlämna en enskild chef på den här bloggen - det är verkligen tillräckligt svårt att vara kulturchef! Jag vill istället gärna peka på ett generellt fenomen. Den danska kritiken handlar nämligen bara om den ekonomiska styrningen av konsthallen. Verksamheten har gått över tre miljoner back på två år och tagit ett lån från regeringen för att lösa sina betalningar. Tyvärr saknas nu pengar för att skapa nya utställningar. Konsten blir alltså lidande när den ekonomisk planeringen brister.

Det behövs en attitydförändring i kulturlivet - ekonomi kan och ska underlätta för konsten. Det är faktiskt möjligt, även om kulturen alltid har väldigt små ekonomiska resurser. För att ändra en attityd behövs som bekant kunskap... jag tror att jag har en affärsidé!