Ett steg närmare mer pengar till kulturen

Mer frihet för kulturen med bredare finansiering - så heter den motion som jag skrev till Folkpartiets stämma. Och den blev faktiskt bifallen i helgen. I korthet handlar det om att privatpersoner och företag ska kunna dra av sina donationer till kultur. Nu är detta alltså Folkpartiets officiella kulturpolitik - ett steg närmare förverkligande genom lagstiftning.

Läs motionen här och om bakgrunden till den här.

Blogghistoria och PR-strategi

Så här ett år efter att jag startade Konsten och kulturen-bloggen kan det vara dags för en sammanfattning (och jag blir verkligen glad om ni läser till slutet!):

Konsten och kulturen är en av mycket få bloggar som skriver om kultur utifrån ett politiskt och ekonomiskt perspektiv. Jag valde ämnet eftersom det är det absolut mest intressanta jag vet, och för att jag verkligen saknade kulturutövarnas röst i den politiska debatten. I motsats till vad man kanske förväntar sig, är det ovanligt att kulturpersonligheter uttalar sig och engagerar sig politiskt. Min erfarenhet är att det beror på en rädsla för minskade offentliga bidrag. Tyvärr motverkar den statliga kulturpolitiken på så sätt sitt främsta mål - att verka för yttrandefriheten.

För mig, som arbetar med PR, har bloggen naturligtvis varit ett sätt att stärka mitt och Förnuft & Känslas varumärke och position. Jag hade som strategi att bygga upp en läsekrets inför överlämnandet av Kulturutredningen i februari i år, för att i samband med uppmärksamheten kring den lansera mitt företag.

Under hösten ökade antalet läsare från enbart de närmast sörjande till stadiga 70 unika besökare om dagen. Det låter verkligen inte mycket för världen, men jag törs ändå säga att bloggen fått ett bra genomslag med tanke på dess mycket smala ämne.

Under dagarna kring utredningen ökade besöken med 1000% till 700 unika om dagen. Jag livebloggade framför regeringens webbsändning och var under en halv dag den enda helt uppdaterade källan. Hurra för internet!

Andra all time high i besöksstatistiken var när Madeleine Sjöstedt föreslog att Operan och Dramaten skulle slås ihop. Mitt blogginlägg den gången hade absolut mest kommentarer dittills. Bloginlägget därefter, som hette Till Operans försvar, är det som läst av flest anställda på Kungliga Operan. Även debatten kring Konstfack spillde över läsare hit, trots att jag egentligen bara försökte nyansera det hela.

Under det år som gått har jag kunna dra några tydliga slutsatser:

* Bloggen (generellt sett) är extremt kraftfull som kommunikationskanal, trots allt vad dess motståndare envist hävdar. Genom bloggen har jag nått läsare över precis hela landet och svenska läsare i många länder i världen. I statistiken kan jag se att de flesta statliga kulturinstitutioner följer den, därtill många många andra kulturverksamheter, departementet och lokala politiker i landet. Naturligtvis andra bloggare, men också andra typer av medier håller koll på kulturpolitisk debatt genom Konsten och kulturen.

* En blogg är dessutom det absolut bästa sättet att kontrollera den offentliga bilden av en själv och sin verksamhet.

* Twitter och Facebook är utmärkta komplement till bloggen. Därigenom kommer många läsare som är vana vid snabba nyheter och vill ha uppdateringar om när jag skrivit något nytt. Ett annat mycket bra sätt att driva intresserade läsare till bloggen är länkar till nyheter inom mina områden.

* Bloggen är snabbaste sättet att kommentera aktuella händelser. Själv använder jag RSS-läsare för att hålla mig uppdaterad och lägga ut kommentarer till nyheter, många gånger innan de berörda hunnit uttala sig offentligt genom de långsammare medierna som dagspress, radio och tv. I fallet med Operan och Dramaten saknades t.ex. en röst från deras sida i media en hel dag, medan debatten pågick här på bloggen.

* Det är svårt att kombinera praktiskt kulturarbete med politisk debatt. Dels är det naturligtvis tidskrävande att följa samhällsdebatten, vilket alltså inte går att kombinera med alla typer av jobb. Dels är det riskabelt att sticka ut hakan i en liten bransch. Jag har många gånger valt att avstå från att blogga när debatten riskerat att få negativa följder för min eller mina uppdragsgivares verksamhet.

* Den kulturpolitiska debatten är minimal, även om den det senaste året varit större än på länge. Till och med bland de avlönade politikerna, finns få som engagerar sig på kulturområdet. Få nya idéer läggs fram och kulturen verkar ha svårt att hävda sig gentemot de andra politiska områdena. (Tobias på kulturekonomi.se skrev också om det i juli.)

* Det allra svåraste verkar vara att bli kulturpolitiker. För vem ska egentligen bli det...? Som jag ser det, behövs det så många fler som verkligen kan kultur som också vill åstadkomma förändring genom politiken. Men då blir det genast svårare att fortsätta att vara kulturarbetare. Så hur ska man göra? Jag tar hemskt gärna emot bra idéer kring det!

Under hösten blir det förhoppningsvis något tätare mellan mina inlägg. Välkomna tillbaka!

Konstnärerna vill kommunicera tydligare och få större resurser

Förnuft & Känsla har haft sitt bästa kvartal hittills. Sedan nylanseringen i mars med fokus på PR, affärsutveckling och finansiering har jag haft 94% beläggning, 12 nya kunder och 17 uppdrag. Resten av året är fullbokat. Undrar du vad Förnuft & Känsla gör egentligen? Kolla på http://www.fornuftkansla.se/

Aktion!

Har skrivit två kulturpolitiska motioner. Vill ju förändra de finansiella villkoren för kulturen genom att bredda utbudet av finansieringsalternativ. Således - en motion om avdragsrätt för stiftelser och privatpersoner som vill donera pengar till kultur. Och en motion om en strukturkapitalfond för kulturorganisationer.

Jag har ju bloggat en del om avdragsrätten för donationer tidigare, eftersom den är en oåtkomlig men rik källa till bättre villkor och möjligheter för kulturen. Fonder och stiftelser i Sverige kan ännu inte utnyttja avdragsrätten för att donera till kultur. Inte heller kan privatpersoner välja att donera sin aktievinst till kultur.

Moderaterna har nu också lagt fram förslag om ändring i avdragsrätten. Bra!

Här är mina tidigare inlägg om ändrad avdragsrätt och andra förslag för nya finansieringsformer.

Affärsutveckla kulturen
Bidrag till Skuggutredningen
Skuggutred!
Konsten, ekonomin och utvecklingen
Sponsring eller donation - det är frågan

Motionerna ligger på en wiki-sida, dvs alla kan redigera dem. Välkommen in i kulturpolitiken!

Bort med r:en, säger utredaren

Både Svd och DN har nu publicerat läckta uppgifter från Kulturutredningen om att Riksteatern, Riksutställningar och Rikskonserter ska läggas ner eller struktureras om till förmån för en decentraliserad, regional kulturpolitik. Ja, kanske är det dags. Det beror ju på hur det nya systemet ska se ut, och det är svårt att säga innan förslaget presenterats i oläckt version.

Intressantast med Kulturutredningen hittills är nog dess mediestrategi och reaktionerna som utredningen väcker genom sin blotta existens. Jag är helt övertygad om att läckorna medvetet kommer från utredningen själv, som del i en taktik för att snabbt få igenom sina förslag. Som vi vet har de senaste fyrtio årens kulturutredningar inte fått särskilt stort genomslag. De aktuella läckorna tillsammans med en kort remisstid och en propositon som läggs redan till hösten, garanterar starkare genomslagskraft.

Lönedilemmat

Häromdagen deltog jag i ett seminarium om ungas värderingar och åsikter om lön. Som ofta i sådana sammanhang slogs jag av hur olika kulturbranschens villkor ser ut jämfört med andra mer kontinuerligt existerande och ekonomiskt lönsamma branscher. Denna gång var det dock flera representanter från civila samhället och ideella organisationer i publiken, så jag kände mig mindre ensam.

Kulturprojekt har ofta inte möjlighet till varken löneförhandlingar, lönesamtal eller löneförhöjningar, utan lönesättningen anpassas efter budgetens storlek, oavsett om det motsvarar arbetsinsatsen eller inte. Det är naturligtvis inte eftersträvansvärt och egentligen en rätt jobbig situation för båda parter i en sådan "förhandling".

Jag efterlyster lite mer av projektperspektivet i lönesättningsdebatten, och lite mer av lönesättningsperspektivet i kulturverkligheten. Kolla gärna in lonedilemmat.se, fin och informativ site med bilder från det proffsiga seminariet.

Ska man skratta eller gråta, tiga eller låta?

Även Vänsterpartiet har nu gjort kulturen till valfråga, det uppgav både nummer.se och Kulturnyheterna igår. Utöver en kulturlag och en miljard extra i kulturbudgeten, vill (V) ha treåriga anslag för sceninstitutionerna, fördubblat belopp till frigrupperna och en dansscen i varje region. Detta innebär att (V) nu presenterat det mest omfattande kulturpolitiska programmet av riksdagspartierna.

Tidigare i höstas profilerade sig Socialdemokraterna starkt med sitt Rådslag för kulturen och Samling för kulturen och gjorde därmed kulturen till valfråga. (S) vill anslå 123 mkr mer till kulturen och bland annat skapa bättre villkor för kulturarbetare, enligt Från Riksdag & Departement.

Dessutom vill nu både (V) och (S) att kulturen ska bekostas med pengar från Svenska Spels vinst, tidigare en typisk alliansståndpunkt.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Men måste uttrycka mina farhågor.

Igår kom siffror från SKOP som visar på ett stärkt förtroende för alliansen, enligt Veckans Affärer. Med ett försvagat förtroende för Mona Sahlin och vänsteralliansen, kanske kulturen får ännu lägre status. Och med en tydlig vänsterprägel kommer kulturen kanske att bli än mer nedprioriterad under nuvarande mandatperiod.

Visst är det möjligt att alliansen tvingas att göra en egen kulturprofilering inför valet. Men jag vill inte vänta så länge att även Miljöpartiet hunnit bli ett kulturparti. Jag vill ha en likvärdig debatt nu. Av allianspartierna är det bara (C) som tar upp kulturen som en viktig fråga (på en tyvärr väldigt ouppdaterad sida). Inte ens Kulturministerns eget parti (M) lyfter fram kulturen.

Jag vill att alliansens ministrar och ledare ska ge kulturen den poltiska plattform den förtjänar. Gör kulturen inte bara till valfråga - utan till en av de viktiga beständiga frågorna. Och det måste ske nu!

För vi vet ju alla vilken funktion kulturen fyller för demokratin och samhället.

Frihet

Just det, det var alltså årets minst vågade gissning, och den visade sig följaktligen stämma. Idag meddelas av kulturutredningen att flera myndigheter på antikvarie-, konst, biblioteks- och litteraturområdena föreslås bli sammanslagna. Utmärkt.

Dessutom kommer kulturutredningen föreslå att folkbildningsmiljarderna, som nu distribueras av Utbildningsdepartementet, ska flyttas till Kulturditot. Utmärkt, utmärkt.

De regionala kulturpengarna ska fördelas på ett sätt som ställer högre kunskapskrav på regionala kulturpolitiker. Utmärkt.

De statliga kulturbidragen ska också föreslås bli fleråriga. Utmärkt, utmärkt.

Framför allt ska utredningen föreslå åtgärder som gör kulturen starkare i samhället. Det var det mest utmärkta! (Och dessutom helt i linje med mitt företags vision, vilken kommer att bli offentlig i slutet av januari).

Helgens bästa läsning var i SvDs sportbilaga där Kultur- och idrottsministern sa:

"Idrotten har till skillnad mot kulturen ett starkt frihetsbehov. Kulturen vill gärna ha tätare band med departement, medan idrotten noga betonar sin självständighet. Det tycker vi är bra. Vi tror att den, som den folkrörelse den är, bäst kan avgöra hur frågorna ska lösas."

Om nu folkbildnings-/folkrörelsekulturfrågorna kommer in på Kulturdepartementet, måste samma frihetsförväntningar rimligtvis gälla även kulturen. Men redan nu kan kulturen själv jobba på att bli mer självständig (genom att till exempel anlita en affärsutvecklare).

Den som väntar på nåt gott...

I väntan på kulturutredningen med stort K, vill jag gärna uppmana Konsten och kulturens läsare att plugga på Hybris konstproduktions/Produkts skrivelse till utredningen. Den innehåller många konkreta och mycket bra förslag för en ny kulturpolitik. (Flera av dem stämmer också överens med mina förslag till förändring publicerade här). Blir intressant att se om skrivelsen får genomslag i själva utredningen!

Sjukt pinsamt

Scenkonsten är FORTFARANDE mycket ojämställd och värst av alla konstformer är operan, det sorgligt omoderna faktumet presenterar Svensk teaterunion. Av antalet anställda vid Sveriges institutionsscener är 50% män och 50% kvinnor, men 70% av den administrativa personalen (läs: med minst makt) är kvinnor och hela 70% av cheferna är män.

Nationalscenerna (statens skattefinansierade teatrar) utmärker sig som särskilt dåliga på jämställdhet. På Kungliga Operan hade alla föreställningar manliga kompositörer och librettister, dessutom dirigerades 90% av män år 2007. Så pinsamt! Med detta i bakhuvudet, läs gärna Ditte Hammars recension av Batseba på Kungliga Operan: "Gubbsjuka upphöjd till religion".

På landets teaterhögskolor går utvecklingen alldeles för långsam, trots att man satsar stora resurser på genusdiskussioner och jämställdhetsarbete. Flera studenter menar att kvinnor hamnar på andraplats och därmed får en sämre utbildning än männen, vilket naturligtvis inte är acceptabelt, ens i världens mest jämställda land.

Tre positiva nyheter dock:

1. Svensk Scenkonst och Teaterförbundet samarbetar i vår om en utbildning i jämställdhet för scenkonstchefer
2. Den nyskrivna dramatiken tar sin uppgift på allvar och statistiken ser bättre ut där
3. Folkoperans konstnärliga ledare Mira Bartov är ny professor i musikalisk gestaltning (innefattar opera) vid Göteborgs universitet

Självklart ska och kan även manliga chefer och professorer arbeta för ökad jämställdhet. Valet av Mira Bartov som professor garanterar dock antagligen en snabb modernisering och högre jämställdhetstempo för en konstform i armod. Den nya konstnärliga planeringen på Folkoperan pekar i alla fall ditåt.

Det FINNS en statlig utredning från år 2004 som kartlägger jämställdheten inom branschen och ger förslag på åtgärder. "Plats på scen" heter den. Tyvärr mottogs den på ett typiskt ojämställt sätt - jag har aldrig sett mer halvhjärtade och ibland rent nonchalanta remissvar. Dessutom försvann den i och med den borgerliga regeringens övertagande, eftersom den gjorts på initiativ av den föregående regeringen.

Jämställdheten borde dock vara en fråga som överbryggar partipolitiken. Faktiskt är människors lika värde, och mäns och kvinnors lika rättigheter och skyldigheter en grundläggande förutsättning för demokrati. Den principen borde råda även på och bakom teaterscenen.

PS. Filmbranschen är inte mycket bättre, enligt Filmpool Nord, som kartlagt.

Spelutvecklingen

Idag har den statliga spelutredningen presenterat sitt slutbetänkande. Vad nu? Spelrapportering på Konsten och kulturen? Jo, faktum är att regleringen av spelmarknaden påverkar kulturlivet. I maj föreslog dessutom moderaterna att en del av Svenska Spels vinst ska bekosta svensk kultur. Folkbildningsförbundet debatterade i september för samma lösning. Redan nu går också en mycket liten del, 311 000 kr 2008, till kulturen. (Till idrottsrörelsen gick 1 394 490 000 kr 2008).

Spelutredningen föreslår att Svenska Spel behåller monopolet på de spel som är mest beroendeframkallande. Det öppnar för andra aktörer att hålla oddset- och tipsspel från år 2011. Oddset utgjorde 2007 7,5% (716 mkr) och tipsspelen 7,6% (734 mkr) av de totala spelintäkterna på 9 599 mkr enligt Svenska Spels årsredovisning.

Två möjliga scenarier år 2011 alltså:

1. moderaternas politik får genomslag och kulturen får större del av en vinst minskad med 15%
2. kulturens andel av vinsten kvarstår och vinsten minskar dessutom med 15%

Förhoppningsvis hittar dock Svenska Spel en progressiv vd som utvecklar nya spelformer, bevarar eller ökar vinstmarginalen OCH lobbar för kulturens del, alternativt utökar Svenska Spels sponsring av kultur. Svenska Spel har redan tecknat ett treårigt sponsringsavtal med Riksidrottsförbundet på 60 mkr, antagligen för att försäkra dem om pengarna oavsett utredningens effekter. Kanske dags att göra samma satsning för kulturen?

Läs gärna tidigare inlägg om sponsring: Sponsring - alla vill få den, men få vill ge den, Finanssponsring och Sponsringslobbyn.

2009-01-09 kom beskedet om att Meta Persdotter blir ny vd för Svenska Spel.

Operan - här är en gratis affärsidé!

Som den trogna Konsten och kulturen-läsaren vet, brinner jag för opera. Men vem vill se opera i framtiden? Hur ska opera få ny publik? En överkvalificerad operarecension fick mig att tappa hoppet, men väckte också en idé. I slutet av detta blogginlägg kommer faktiskt svaret.

Sven-David Sandströms nyskrivna opera Batseba recenseras i dagens SvD av Sofia Nyblom. Det är verkligen roligt att det fortfarande satsas mycket på musikdramatik. Som alltid var recensionen välskriven och initierad. Men nu till mitt stora och frustrerade frågetecken: Vilken läsare kan förstå detta? Vilken läsare blir lockad att upptäcka ny opera, eller opera överhuvudtaget?

"...rymmer såväl klanglig skönhet som hängiven musikalisk gestaltning. Men paradoxalt nog brister verket i dramatisk spänning, trots en intrig som staplar högdramatiska situationer och trots iscensättningens rembrandskt fängslande scenbilder. /.../ Men det känns som ett misstag att understryka verkets statiska kvalitéer istället för att utforska den arkaiska berättelsens bottnar. En berättelse som i en annan gestaltning kanske skulle kunna närma sig oss, i 2000-talets Sverige, och beröra mer än den gör i dagsläget."

SvD borde understryka den sista meningen med fetaste pennan och leva som de lär! Det kan ju bara vara jag och en handfull andra unikum under trettio år, med nio år i kulturkonservativa musikklasser och den borgerliga uppfostrans regelbundna besök på operahus och ovanpå det minst en kandidat i kvalitativt orienterad kulturvetenskap, som fattar vad det står.

Operan är ingenting utan sin publik! Hur ska publiken nånsin hitta dit överhuvudtaget när man inte ens kan förstå vad som står i recensionen? Nej, SvD eller Operan borde göra som Stockholms Konserthus - anlita några unga utan operavana och lyssna på vad de säger, upplåt lite spaltutrymme till en ny vinkling på operaupplevelsen. Det skulle säkertligen utveckla både operakonsten och kulturjournalistiken. Se där - en gratis affärsidé för kulturen.

Läs vad GP och DN tyckte om Batseba. Och lite extramaterial från DN.
förnyaoperakonsten.nu

Den eviga motsättningen

"Ger ni upp tanken att få in en entreprenör i Kulturrådet nu?

–Tyvärr finns det någon form av motsättning. En entreprenör är ofta en person som går sina egna vägar och inte följer regelverket. Det menar jag inte som negativt, men det är inte alltid det passar," säger Kennet Johansson, generaldirektör för Kulturrådet till SvD idag.

"Jag kan ångra att vi inte haft råd att ha en ordenlig administrativ organisation, jag skulle behövt få hjälpt med det när verksamheten växte", sa Jan Åman, avgående chef för Färgfabriken till DN och "Jag är ingen revisor och ingen ordningsmänniska på det sättet. Så det finns säkert en hel del slarvsaker som man måste titta igenom. Jag har verkligen satsat hela mitt liv och hela min person på att försöka få Färgfabriken att fungera. Därmed har det väl också kanske varit för sammanblandat; jag har varit för personligt engagerad i det hela, säger Jan Åman och tillägger att han flera gånger riskerat sin privata ekonomi genom att gå i borgen för Färgfabrikens lån" till SvD häromdagen.

De senaste månadernas chefsavhopp p.g.a. ekonomiska oegentligheter av Bo Nilsson från Charlottenborg och Jan Åman från Färgfabriken, och styrelseavhopp av Johan Staël von Holstein och Jan Åman från Kulturrådet har två gemensamma nämnare: kulturekonomi och entreprenörskap.

Varför är det så svårt att kombinera kultur och ekonomi? Varför möts entreprenörer med en sådan stark skepsis från kulturen? Och vad är egentligen en kulturentreprenör?

I väntan på mitt fullödiga svar, läs gärna
Skilj mellan kulturentreprenörer och kulturföretagare från kulturekonomi.se och
Var vi ovetande kulturentreprenörer? Företagsam, inte företagare från kultur.blogs.com

Kulturrådet har en ledig plats (igen)

Nu har Jan Åman sagt upp sig från Färgfabriken och avsagt sig sitt uppdrag hos Kulturrådet. Vem blir hans ersättare? Hoppas på någon med samma inspirationskraft och lika goda idéer om kulturens organisering, men med bättre koll på kvittona.

Läs om vägen till avhoppet på tidigare blogginlägg. Och Jan Åmans egen kommentar.

Mååål!

Kulturpolitikens nya mål (från SR Ekots webbplats): "Den nationella kulturpolitiken ska, med utgångspunkt i demokrati och yttrandefrihet, och med respekt för konstens frihet, bidra till ett samhälle som präglas av öppna gemenskaper, som är tillgängliga för alla och där alla ges möjlighet att utveckla sina skapande förmågor.

De statliga myndigheterna och institutionerna ska, var och en utifrån arten av sina uppgifter och vidden av sitt ansvarsområde, arbeta för att:
- Stödja konstnärligt skapande och ta tillvara kulturarvet.
- Främja mångfald och kulturell pluralism.
- Kulturell kompetens och kreativitet används för att främja en social, miljömässig och näringsmässig utveckling.
- Förmedla information och kunskaper samt ge möjlighet till bildning och tillfälle till eget skapande."

De nuvarande målen:

Målen är att värna yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för alla att använda den; att verka för att alla får möjlighet till delaktighet i kulturlivet och till kulturupplevelser samt till eget skapande; att främja kulturell mångfald, konstnärlig förnyelse och kvalitet och därigenom motverka kommersialismens negativa verkningar; att ge kulturen förutsättningar att vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft i samhället; att bevara och bruka kulturarvet; att främja bildningssträvandena samt att främja internationellt kulturutbyte och möten mellan olika kulturer inom landet.

En snabb analys:

GAMLA
kulturpolitiken ska värna yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för alla att använda den
NYA
kulturpolitiken ska, med utgångspunkt i demokrati och yttrandefrihet, och med respekt för konstens frihet, bidra till ett samhälle...

GAMLA
kulturpolitiken ska verka för att alla får möjlighet till delaktighet i kulturlivet och till kulturupplevelser samt till eget skapande
NYA
...bidra till ett samhälle som präglas av öppna gemenskaper, som är tillgängliga för alla och där alla ges möjlighet att utveckla sina skapande förmågor

Så långt ganska likt alltså. Sen kommer de stora skillnaderna:

• att konstens frihet ska respekteras är en ny grundförutsättning
• de nya målen talar inte om vad konstpolitiken direkt ska styra, utan vad de statliga institutionerna och myndigheterna får delegerat ansvar att styra
• kulturen ska med institutionernas ledning användas för social, miljömässig och näringsmässig utveckling
• kulturens funktion är inte längre att motverka kommersialismens negativa verkningar

Detaljstyrningen har flyttats till en lägre nivå och omfattar bara vissa institutioner - inte hela kulturlivet. Konstens frihet ska respekteras. Kulturens nyttoeffekt framgår tydligare (även om all konst inte bör göra mätbar nytta, se mitt tidigare inlägg om ekonomiseringen av kulturen). Mycket bra! Återstår att se vilka myndigheter och institutioner som Kulturutredningen väljer att bevara i sitt betänkande.

Socialdemokraterna har ju profilerat sig på kulturfrågor inför nästa val. På SVT Play finns en intervju med Mona Sahlin om den nya kulturpolitiken där hon framhäver kulturens (numera bortformulerade roll) som motkraft till kommersialismen. Kommersialismen - kanske nästa vals ideologiska fråga...? Eller kanske inte.

Stoppa pressarna - målen är formulerade!

På ett seminarium som Sveriges Kommuner och Landsting höll i fredags släppte Kulturutredningen nya formuleringar om kulturpolitikens mål, enligt Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedts blogg. Hur blev de? Vad står det? Spänningen är olidlig. Jag återkommer!

Kulturen eller nazismen

Så här skriver Sanna Rayman och Per Gudmundsson, ledarskribenter på SvD: "Den 29 november brände någon ner kulturhuset Cyklopen i Högdalen. Misstankarna riktas mot den nazistiska rörelsen. Oavsett vem som bär skulden vore det enda rätta att bygga upp huset igen. Idag, när nazisterna marscherar i Salem, sätter vi in en femhundralapp var på Cyklopens postgiro­konto 1607552-5. Vi uppmanar alla som vill se ett fritt kulturliv att göra detsamma. Det betyder inte att vi håller med om varje ord som yttrats inom husets väggar, eller att vi tror att de aktiva ska gilla våra. Men de år av frivilligt arbete som lagts ner i Cyklopen ska inte ha varit förgäves."

Den som inte har råd att själv vara kultursponsor kan istället stödja uppropet för Cyklopen: maila då info@kulturkampanjen.se så fort som möjligt. Skriv vilken organisation/institution/funktion/band/grupp du representerar.

Läs mer om Kulturkampanjen, Cyklopen och Ülkü Holagos krönika.

Intigheten

Nu är det mycket stilla i den kulturpolitiska debatten (endast Filminstitutet är vaket i den ständiga frågan om legal nedladdning). Men jag tror att det är som Samurajen sjöng i Vadstena i somras:

Nothingness will save me.

Åtminstone ett tag.

Hurra, hurra, hurra!

Idag är första dagen i mitt nya yrkesliv som affärsutvecklare för kulturen. Under december ska jag utveckla mitt eget företag enligt konstens alla regler. Det betyder mål-, missions- och visionsformulering, analys av marknaden och strategi för de kommande åren. Sedan kommer den ekonomiska planeringen samtidigt med formulering och paketering av företagets erbjudande. I januari hoppas jag vara rullande för att i februari kunna koncentrera mig på företagets kunders utveckling. Ser väldigt mycket fram emot spännande uppdrag från kulturorganisationer som behöver mer pengar eller ny publik. Och att få berätta om äventyret här på bloggen.

Å nej, å nej, å nej!

Färgfabrikens VD ska granskas för ekonomiska oegentligheter, kulturen har fått ännu en manlig chef och 40-åriga Bachkören tvingas lägga ner på grund av bristande resurser. Ropen skalla - jämställd affärsutveckling åt alla!