Smal + entreprenör = framgångsrik?

Hur ska kulturpolitiken utformas för att att "smala" kulturverksamheter ska lyckas ekonomiskt och konstnärligt? Är entreprenörskap nyckeln till framgång? Vilka politiska modeller behöver vi för att fördjupa och bredda kulturverksamheten, och för att nya initiativ ska bli framgångsrika?

De frågorna ställde Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt i går till en panel bestående av mig, Emma Stenström från Handelshögskolan, Konstfack och Kulturekonomi.se och Carl Ehrenkrona från Ruin förlag.

Filmer från hela seminariet finns här. Mina budskap i korthet:

Kulturpolitiken bör:

• garantera utvecklingsbidrag för kulturentreprenörer på lång sikt, minst fyra år


• satsa mer på de befintliga inkubatorerna och starta nya


• verka för att kulturentreprenörer ska kunna ta del av inkubatorer, mentorer och coacher under lång tid


• verka för avdragsrätt för kulturdonationer och -sponsring


• arbeta för ökad samordning mellan kommunal, regional och statlig nivå och tidigare besked om finansiering från desamma


• öka det strukturella stödet, exempelvis genom att utbilda Almi i kulturentreprenörens villkor


• underlätta för kulturentreprenörer att kombinera inkomst från lön, företag, stipendier, bidrag och a-kassa och samtidigt kunna behålla sin plats i trygghetssystemet


• satsa extra på kvinnliga kulturentreprenörer

Varsågod: ett kulturfnys

Ha, ha! På kulturdebatten på ABF igår fick vi i publiken skriva anonyma frågor på vita blanka Arena-papper och lämna in dem till panelen. Woho! Jag tog chansen och skrev:

Ni har slagit samman många av de statliga institutionerna. Staten äger ju också några nationalscener. Hur har ni resonerat kring dem?

Och då kom det - kulturfnyset (och en del goda skratt)! Ni vet, det där igenkännande fnyset som tecken på att vi har det här gemensamt och vi vet vad det handlar om.

Panelen fnös dock inte, utan svarade bara att scenkonstens institutioner ska få längre framförhållning i sin ekonomiska planering med hjälp av långtidskontrakt. Det gillar jag!

Slå ihop nationalscenerna

Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt lämnar ett bidrag till Kulturutredningen på DN Debatt idag: slå ihop Dramaten och Operan och frigör på så sätt resurser till Riksteatern. Ja, bra, effektivisera mera! (Stordriftsfördelar är för övrigt mitt favoritord. Men all effektivisering ska vara för konstens bästa.)

Med risk för att bli tjatig så påminner jag om mitt eget bidrag till Kulturutredningen angående nationalscenerna:

NYA OCH FLER NATIONALSCENER
En nationalscen borde inte vara ett museum, utan en verksamhet som typ Dansens Hus, där många olika typer av scenkonst kan framföras. En scen som inte är bunden av verkstäder, stora personalkollektiv, gigantiska arkiv etc utan kan ta in gästspel där de huvudsakliga kostnaderna redan är täckta av det producerande kompaniet/projektet. Här skulle alltså ett visst grundläggande verksamhetsbidrag gå till den nya "nationalscenen" och ett projektbidrag till den gästspelande gruppen. Denna typ av nationalscen borde finnas i hela landet.

På operaseminariet häromveckan läste en av talarna till min stora förvåning för övrigt upp detta citat, utan att veta att det var jag som skrivit det. Hurra för nationalscenerna, men omvandla dem gärna först till hela landets angelägenhet.

Presskommentarer här, här, här och här.

Stoppa pressarna - målen är formulerade!

På ett seminarium som Sveriges Kommuner och Landsting höll i fredags släppte Kulturutredningen nya formuleringar om kulturpolitikens mål, enligt Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedts blogg. Hur blev de? Vad står det? Spänningen är olidlig. Jag återkommer!