Varsågod: ett kulturfnys

Ha, ha! På kulturdebatten på ABF igår fick vi i publiken skriva anonyma frågor på vita blanka Arena-papper och lämna in dem till panelen. Woho! Jag tog chansen och skrev:

Ni har slagit samman många av de statliga institutionerna. Staten äger ju också några nationalscener. Hur har ni resonerat kring dem?

Och då kom det - kulturfnyset (och en del goda skratt)! Ni vet, det där igenkännande fnyset som tecken på att vi har det här gemensamt och vi vet vad det handlar om.

Panelen fnös dock inte, utan svarade bara att scenkonstens institutioner ska få längre framförhållning i sin ekonomiska planering med hjälp av långtidskontrakt. Det gillar jag!

Till Operans försvar

Eftersom jag älskar opera och tror starkt på den nya operans plats i konstlivet och samhället, och eftersom ingen från Kungliga Operan uttalat sig om sammanslagning med Dramaten ännu:

Inför operaseminariet med Kulturdepartementet häromsistens, grävde jag ner mig i Kungliga Operans regleringsbrev, verksamhet och årsredovisningar. Måste säga att de har ett otroligt komplext statligt uppdrag, som de ändå lyckas uppfylla väldigt väl. Operans besöksstatistik är hög (86% år 2007) och ökar hela tiden. Den återspeglar också, tvärtemot vad många tror, befolkningen i landet rätt bra. Antalet föreställningar ökar också, liksom intäkterna. Detta samtidigt som man sedan 2006 har ett sparbeting och tunga pensionskostnader. Förra året besökte 25 000 barn operan! Snacka om kulturbildningsinsats.

Dessutom tror jag att Operans och Dramatens personal är precis lika pressad som andra kulturarbetare (och som många i övriga arbetslivet). Det kan bli svårt att skära ner på en redan väldigt nedskuren verksamhet. MEN icke desto mindre: idén om en nationalscen och dess nuvarande form behöver omvandlas och anpassas till ett modernt Sverige.

Ska staten verkligen äga två nationalscener, förutom alla de 29 (än så länge) myndigheterna på kulturområdet och de 28 museerna? Och är det rimligt att över 300 statliga miljoner kronor går till EN operaaktör, och inga till det fria operalivet? Nej, som ni förstår tycker inte jag det. Systemet behöver ses över. Då är kanske debatten om en sammanslagning ett steg på vägen.

Slå ihop nationalscenerna

Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt lämnar ett bidrag till Kulturutredningen på DN Debatt idag: slå ihop Dramaten och Operan och frigör på så sätt resurser till Riksteatern. Ja, bra, effektivisera mera! (Stordriftsfördelar är för övrigt mitt favoritord. Men all effektivisering ska vara för konstens bästa.)

Med risk för att bli tjatig så påminner jag om mitt eget bidrag till Kulturutredningen angående nationalscenerna:

NYA OCH FLER NATIONALSCENER
En nationalscen borde inte vara ett museum, utan en verksamhet som typ Dansens Hus, där många olika typer av scenkonst kan framföras. En scen som inte är bunden av verkstäder, stora personalkollektiv, gigantiska arkiv etc utan kan ta in gästspel där de huvudsakliga kostnaderna redan är täckta av det producerande kompaniet/projektet. Här skulle alltså ett visst grundläggande verksamhetsbidrag gå till den nya "nationalscenen" och ett projektbidrag till den gästspelande gruppen. Denna typ av nationalscen borde finnas i hela landet.

På operaseminariet häromveckan läste en av talarna till min stora förvåning för övrigt upp detta citat, utan att veta att det var jag som skrivit det. Hurra för nationalscenerna, men omvandla dem gärna först till hela landets angelägenhet.

Presskommentarer här, här, här och här.

Sjukt pinsamt

Scenkonsten är FORTFARANDE mycket ojämställd och värst av alla konstformer är operan, det sorgligt omoderna faktumet presenterar Svensk teaterunion. Av antalet anställda vid Sveriges institutionsscener är 50% män och 50% kvinnor, men 70% av den administrativa personalen (läs: med minst makt) är kvinnor och hela 70% av cheferna är män.

Nationalscenerna (statens skattefinansierade teatrar) utmärker sig som särskilt dåliga på jämställdhet. På Kungliga Operan hade alla föreställningar manliga kompositörer och librettister, dessutom dirigerades 90% av män år 2007. Så pinsamt! Med detta i bakhuvudet, läs gärna Ditte Hammars recension av Batseba på Kungliga Operan: "Gubbsjuka upphöjd till religion".

På landets teaterhögskolor går utvecklingen alldeles för långsam, trots att man satsar stora resurser på genusdiskussioner och jämställdhetsarbete. Flera studenter menar att kvinnor hamnar på andraplats och därmed får en sämre utbildning än männen, vilket naturligtvis inte är acceptabelt, ens i världens mest jämställda land.

Tre positiva nyheter dock:

1. Svensk Scenkonst och Teaterförbundet samarbetar i vår om en utbildning i jämställdhet för scenkonstchefer
2. Den nyskrivna dramatiken tar sin uppgift på allvar och statistiken ser bättre ut där
3. Folkoperans konstnärliga ledare Mira Bartov är ny professor i musikalisk gestaltning (innefattar opera) vid Göteborgs universitet

Självklart ska och kan även manliga chefer och professorer arbeta för ökad jämställdhet. Valet av Mira Bartov som professor garanterar dock antagligen en snabb modernisering och högre jämställdhetstempo för en konstform i armod. Den nya konstnärliga planeringen på Folkoperan pekar i alla fall ditåt.

Det FINNS en statlig utredning från år 2004 som kartlägger jämställdheten inom branschen och ger förslag på åtgärder. "Plats på scen" heter den. Tyvärr mottogs den på ett typiskt ojämställt sätt - jag har aldrig sett mer halvhjärtade och ibland rent nonchalanta remissvar. Dessutom försvann den i och med den borgerliga regeringens övertagande, eftersom den gjorts på initiativ av den föregående regeringen.

Jämställdheten borde dock vara en fråga som överbryggar partipolitiken. Faktiskt är människors lika värde, och mäns och kvinnors lika rättigheter och skyldigheter en grundläggande förutsättning för demokrati. Den principen borde råda även på och bakom teaterscenen.

PS. Filmbranschen är inte mycket bättre, enligt Filmpool Nord, som kartlagt.

Skuggutred!

Om tre dagar går tiden ut för bidrag till Skuggutredningen. Skynda uttryck din kulturpolitiska åsikt! Mina ser ut så här:

NYA OCH TYDLIGARE BIDRAG
* Bidragssystemet behöver bli mer genomskinligt och med tydliga kriterier.

* Bidrag borde kunna specificeras och garanteras för flera år i taget.

* Bidrag borde fördelas jämnare över olika typer av ensembler/scener/institutioner/grupper och med längre framförhållning. Det är viktigt att det finns stora orkestrar och operor och stora scener som kan sätta upp kostymdramer. MEN det är lika viktigt att det finns annan typ av kultur. Saken är bara den att de ovan nämnda konstformerna är så otroligt dyra att producera. Men vem vet hur mycket dans- eller performancekonsten skulle utvecklas om de fick motsvarande resurser varje år!

* Bidrag borde kunna ges för verksamhetsutvecklingsprojekt; dvs att få "startbidrag" för att jobba med finansieringen, att söka sponsorer och bidrag från andra fonder och stiftelser. Tyvärr har många kulturutövare inte möjlighet att själva bekosta det arbetet idag eftersom marginalerna är så ovanligt små i kulturbranschen.

NYA OCH FLER NATIONALSCENER
* En nationalscen borde inte vara ett museum, utan en verksamhet som typ Dansens Hus, där många olika typer av scenkonst kan framföras. En scen som inte är bunden av verkstäder, stora personalkollektiv, gigantiska arkiv etc utan kan ta in gästspel där de huvudsakliga kostnaderna redan är täckta av det producerande kompaniet/projektet. Här skulle alltså ett visst grundläggande verksamhetsbidrag gå till den nya "nationalscenen" och ett projektbidrag till den
gästspelande gruppen. Denna typ av nationalscen borde finnas i hela landet.

AVDRAGSRÄTT FÖR FONDER OCH STIFTELSER
* Idag är det inte avdragsgillt för stiftelser att ge pengar till kulturprojekt, utan bara till forskningsprojekt inom kultur. Det för med sig att alla kulturutövare måste hitta på kringverksamheter för att kunna få fondmedel. Det kan visserligen vara fruktbart med forskning även inom kulturen, men det är också dyrt och inte det vi primärt behöver pengarna till. Det borde alltså bli avdragsgillt för stiftelser att dela ut pengar till kulturprojekt och -verksamheter.