Å nej, å nej, å nej!

Färgfabrikens VD ska granskas för ekonomiska oegentligheter, kulturen har fått ännu en manlig chef och 40-åriga Bachkören tvingas lägga ner på grund av bristande resurser. Ropen skalla - jämställd affärsutveckling åt alla!

Begreppet för dagen

Dagens mesta lärdom är: ekonomiseringen av kulturen är en kulturpolitisk, ideologisk effektivitetsfokuserad styrmodell som flyttar fokus från konsten till vinsten. Enligt dagens seminarieledare är det kulturens tur att bli vinstgenererande och -värderad. Den investering som det offentliga gör i kulturen ska mätas och utvärderas efter ekonomiska principer - därav ekonomiseringsbegreppet.

Först kom vården, sedan utbildningsväsendet, och nu alltså kulturen. Om ni inte redan slutat läsa efter mitt första styckes höga grad av prentention, så kan jag tipsa om en intressant antologitrilogi från vårdsidan med utgångspunkt i ekonomi, politik, kooperation, etik, filosofi och teologi. Den första boken, Vinst, behandlar just ekonomisk vinst. Av det följde tydligen naturligt de två senare titlarna Makt och Tvång. Boken Vinst är utgiven av Verbum förlag 2007.

Min ståndpunkt är att kulturen behöver högre grad av ekonomisk kompetens och mer affärsutveckling, så att organisationerna blir effektivare och självständigt kan tjäna mer pengar. Vinsten (om det blir en sådan) och effektiviteten är naturligtvis till för att skapa konst - mer konst, mer fördjupad konst, bredare konst, smalare konst, dyrare konst, billigare konst, nödvändigare konst, onödigare konst - och inte för att skapa ett ekonomiskt överskott. Det finns det redan så många andra som gör. Och som gör det bättre dessutom.

Konsten och kulturen ska göra det den är bäst på. Den ska bara få lite mer pengar först. Hur det ska gå till lovar jag att återkomma till, faktiskt just på denna blogg.

Kulturen och siffrorna

Idag bär det av till Linköping i snöyran för två dagars seminarier om kulturpolitik och kultur med Sveriges främsta forskare på området. Alltid spännande att se nutiden ur ett historiskt perspektiv. Hoppas kunna liveblogga därifrån, annars kommer rapporten ikväll.

Affärsutveckla kulturen

Att kulturen behöver mer kapital är alla överens om. Vad pengarna sedan ska användas till råder det naturligtvis delade meningar om. Själv tycker jag att kulturorganisationer ska kunna söka pengar för att söka pengar, dvs få ett initialt offentligt stöd för att kunna affärsutveckla sig och på sikt bli mer självgående. Och få mer pengar över till själva konsten.

Redan i januari i år uppmärksammades Röhsska museet när dess chef Ted Hesselbom skrev till kulturministern med en ansökan om statligt bidrag för affärsutveckling i samarbete med Handelshögskolan i Göteborg.

Och Stockholm stad har nyligen anlitat affärsutvecklingskonsulten Innovation Impact för att utvärdera ansökningarna till den nya Fonden Innovativ Kultur. Pengar från fonden ska både gå till innovativa kulturprojekt och till näringslivsprojekt som involverar kultur. (Läs mer om fonden i SvD idag).

Something's cooking... och det är roligt!

Den svåra ekvationen

Var i Köpenhamn i helgen och kom över Politikens kulturdel. Där började den kritik mot den svenske konsthallschefen, som nu även SvD och SVT rapporterar om. Det var också ett uttalande av honom om det absurda i att kombinera kultur och ekonomi som inspirerade mitt förra blogginlägg Generationsskifte, om jag får be.

Det är inte min mening att utlämna en enskild chef på den här bloggen - det är verkligen tillräckligt svårt att vara kulturchef! Jag vill istället gärna peka på ett generellt fenomen. Den danska kritiken handlar nämligen bara om den ekonomiska styrningen av konsthallen. Verksamheten har gått över tre miljoner back på två år och tagit ett lån från regeringen för att lösa sina betalningar. Tyvärr saknas nu pengar för att skapa nya utställningar. Konsten blir alltså lidande när den ekonomisk planeringen brister.

Det behövs en attitydförändring i kulturlivet - ekonomi kan och ska underlätta för konsten. Det är faktiskt möjligt, även om kulturen alltid har väldigt små ekonomiska resurser. För att ändra en attityd behövs som bekant kunskap... jag tror att jag har en affärsidé!

Skuggutredningen

Idag är kulturen het i bloggsfären och på ledarsidorna. Skuggutredningen har blivit en partipolitisk sak. Socialdemokraterna har kidnappat björnen från De Osynliga och fört in honom i riksdagens förstakammarsal. Och jag som trodde att Skuggutredningen var en politisk aktion för alla som vill uttrycka sin syn på kulturen, oavsett partipolitisk ståndpunkt.

Mina förslag i Skuggutredningen skiljer sig rätt mycket från majoritetens, vars förslag är mycket mer visionära och konstnärliga. Min grundhållning är att staten ska fortsätta att erbjuda medborgarna kultur, dvs att finansiera kulturverksamhet. Det offentliga behöver då:

• Tydlig- och offentliggöra kriterierna för bidragsgivning
• Garantera bidrag på lång sikt, gärna fyra år i taget
• Införa ett rättvist bedömningssystem, som är stabilt över tid
• Meddela utfallet av ansökan i god tid före projektens genomförande

Kulturlivet behöver också mer inflytande från företagsvärlden. Inte bara i form av kapital och absolut inte som påverkan på själva konsten. Utan inflytande när det gäller moderna idéer om organisering, ledarskap, personalens arbetsmiljö och den ekonomiska kompetensen. För att möjliggöra denna utveckling anser jag att det behövs:

• ett statligt projektstöd för de kulturorganisationer som vill utveckla sin organisation, arbeta med affärsutveckling och höja sin företagsekonomiska kompetens
• ett statligt etableringsstöd eller lån för kulturorganisationer i startfasen
• lagstiftning till förmån för företag som vill dra av skatten för sina marknadsföringsinvesteringar i kultursponsring
• lagstiftning som tillåter stiftelser att donera pengar till kultur, inte bara till forskning om kultur
• ett statligt omställningsbidrag för de kulturorganisationer som vill omvandla sig till aktiebolag och börja betala och fakturera moms, dvs ingå som fullvärdiga medlemmar i samhällsekonomin

Dessa stöd eller lån är viktiga i en övergångsfas, så att kulturorganisationerna på sikt kan få större självförtroende och med offentligt stöd i botten ändå klara sig själv i högre grad.

Vore roligt att få diskutera dessa frågor mer på måndag! Jag kommer att vara på Orionteatern från kl 17. Vi ses där.

Generationsskifte, om jag får be

I torsdags förstod jag med full kraft vilket behov kulturlivet har av ett generationsskifte på chefsnivå. Kulturhuset höll seminarium om ledning av konstinstitutioner. Av de nio tunga chefer som representerade skrået är bara en under 50 år (hon är 49,5 år). Dessa chefer har naturligtvis drivit en ovärderlig konstnärlig utveckling under sina yrkesliv - men visst finns det även konstnärligt drivna yngre chefer!

Generationsfrågan är väldigt viktig ur ett fördelnings- och representationsperspektiv. Liksom det är viktigt att få in kvinnor i aktiebolagsstyrelser för att bättre möta kundernas behov, är det viktigt för kulturinstitutionerna att ha chefer i olika åldrar för att förstå hur de ska attrahera sin publik.

Men det viktigaste: Dessa äldre chefer representerar en mycket gammeldags syn på kulturen. Vi lever i ett kapitalistiskt samhälle. Det är bara att acceptera. Och sedan kan vi naturligtvis förhålla oss till det på olika sätt. Seminarieledaren var dock förundrad över den nya generationens chefer som "leder konsten med hjälp av marknadsföring och ekonomi" och en av deltagarna, den svenske före detta konsthallschefen som numera är verksam i Danmark, sa: "Vi åläggs att sköta vår konstverksamhet som ett företag. I Danmark är det extremt. Där måste vi till och med göra likviditetsrapporter varje månad!".

Jag och min jämngamla producentkollega stirrade häpna på varandra och undrade med en mun: "Varför skulle man inte vilja göra det...?". Likviditetsrapporten är det överlägset mest effektiva sättet att hålla koll på att man kan betala sina löner och fakturor. Ekonomistyrning behöver absolut inte gå ut över konstskapandet, utan ska bara diskret underlätta för det. Även en revolutionär kulturromantiker med sin storhetstid på 70-talet vill säkert ha sin lön och kunna betala sina räkningar, framför allt om han ska kunna koncentrera sig på att skapa själva konsten (eller revolutionen).

Som kontrast till detta ganska flummiga samtal, berättade Kulturrådets nya stjärna Jan Åman igår i Kulturnyheterna om sin syn på kulturen och om det entreprenörsskap han bedriver på Färgfabriken. "Jag vill se kopplingar mellan olika kulturella sfärer och det övriga samhället. Idag är det för stort fokus på institutionerna, vi måste också satsa mer på det oberoende kulturlivet. Och där är Kulturrådet den viktigaste spelaren.".

Alla konstnärer kan inte bli företagare och de som väl blir det, bidrar bara ytterst marginellt till samhällets ekonomi. Men vi får verkligen hoppas att Kulturrådet följer Jan Åmans linje och i fortsättningen premierar chefer och kulturinstitutioner som står för nyskapande även på det organisatoriska och ekonomiska planet.

Läs mer om seminariet i SvD. Och en tidigare artikel i SvD där jag talar om ledarskap och kultur.