Å nej, å nej, å nej!

Färgfabrikens VD ska granskas för ekonomiska oegentligheter, kulturen har fått ännu en manlig chef och 40-åriga Bachkören tvingas lägga ner på grund av bristande resurser. Ropen skalla - jämställd affärsutveckling åt alla!

Begreppet för dagen

Dagens mesta lärdom är: ekonomiseringen av kulturen är en kulturpolitisk, ideologisk effektivitetsfokuserad styrmodell som flyttar fokus från konsten till vinsten. Enligt dagens seminarieledare är det kulturens tur att bli vinstgenererande och -värderad. Den investering som det offentliga gör i kulturen ska mätas och utvärderas efter ekonomiska principer - därav ekonomiseringsbegreppet.

Först kom vården, sedan utbildningsväsendet, och nu alltså kulturen. Om ni inte redan slutat läsa efter mitt första styckes höga grad av prentention, så kan jag tipsa om en intressant antologitrilogi från vårdsidan med utgångspunkt i ekonomi, politik, kooperation, etik, filosofi och teologi. Den första boken, Vinst, behandlar just ekonomisk vinst. Av det följde tydligen naturligt de två senare titlarna Makt och Tvång. Boken Vinst är utgiven av Verbum förlag 2007.

Min ståndpunkt är att kulturen behöver högre grad av ekonomisk kompetens och mer affärsutveckling, så att organisationerna blir effektivare och självständigt kan tjäna mer pengar. Vinsten (om det blir en sådan) och effektiviteten är naturligtvis till för att skapa konst - mer konst, mer fördjupad konst, bredare konst, smalare konst, dyrare konst, billigare konst, nödvändigare konst, onödigare konst - och inte för att skapa ett ekonomiskt överskott. Det finns det redan så många andra som gör. Och som gör det bättre dessutom.

Konsten och kulturen ska göra det den är bäst på. Den ska bara få lite mer pengar först. Hur det ska gå till lovar jag att återkomma till, faktiskt just på denna blogg.

Kulturen och siffrorna

Idag bär det av till Linköping i snöyran för två dagars seminarier om kulturpolitik och kultur med Sveriges främsta forskare på området. Alltid spännande att se nutiden ur ett historiskt perspektiv. Hoppas kunna liveblogga därifrån, annars kommer rapporten ikväll.

Affärsutveckla kulturen

Att kulturen behöver mer kapital är alla överens om. Vad pengarna sedan ska användas till råder det naturligtvis delade meningar om. Själv tycker jag att kulturorganisationer ska kunna söka pengar för att söka pengar, dvs få ett initialt offentligt stöd för att kunna affärsutveckla sig och på sikt bli mer självgående. Och få mer pengar över till själva konsten.

Redan i januari i år uppmärksammades Röhsska museet när dess chef Ted Hesselbom skrev till kulturministern med en ansökan om statligt bidrag för affärsutveckling i samarbete med Handelshögskolan i Göteborg.

Och Stockholm stad har nyligen anlitat affärsutvecklingskonsulten Innovation Impact för att utvärdera ansökningarna till den nya Fonden Innovativ Kultur. Pengar från fonden ska både gå till innovativa kulturprojekt och till näringslivsprojekt som involverar kultur. (Läs mer om fonden i SvD idag).

Something's cooking... och det är roligt!

Den svåra ekvationen

Var i Köpenhamn i helgen och kom över Politikens kulturdel. Där började den kritik mot den svenske konsthallschefen, som nu även SvD och SVT rapporterar om. Det var också ett uttalande av honom om det absurda i att kombinera kultur och ekonomi som inspirerade mitt förra blogginlägg Generationsskifte, om jag får be.

Det är inte min mening att utlämna en enskild chef på den här bloggen - det är verkligen tillräckligt svårt att vara kulturchef! Jag vill istället gärna peka på ett generellt fenomen. Den danska kritiken handlar nämligen bara om den ekonomiska styrningen av konsthallen. Verksamheten har gått över tre miljoner back på två år och tagit ett lån från regeringen för att lösa sina betalningar. Tyvärr saknas nu pengar för att skapa nya utställningar. Konsten blir alltså lidande när den ekonomisk planeringen brister.

Det behövs en attitydförändring i kulturlivet - ekonomi kan och ska underlätta för konsten. Det är faktiskt möjligt, även om kulturen alltid har väldigt små ekonomiska resurser. För att ändra en attityd behövs som bekant kunskap... jag tror att jag har en affärsidé!

Skuggutredningen

Idag är kulturen het i bloggsfären och på ledarsidorna. Skuggutredningen har blivit en partipolitisk sak. Socialdemokraterna har kidnappat björnen från De Osynliga och fört in honom i riksdagens förstakammarsal. Och jag som trodde att Skuggutredningen var en politisk aktion för alla som vill uttrycka sin syn på kulturen, oavsett partipolitisk ståndpunkt.

Mina förslag i Skuggutredningen skiljer sig rätt mycket från majoritetens, vars förslag är mycket mer visionära och konstnärliga. Min grundhållning är att staten ska fortsätta att erbjuda medborgarna kultur, dvs att finansiera kulturverksamhet. Det offentliga behöver då:

• Tydlig- och offentliggöra kriterierna för bidragsgivning
• Garantera bidrag på lång sikt, gärna fyra år i taget
• Införa ett rättvist bedömningssystem, som är stabilt över tid
• Meddela utfallet av ansökan i god tid före projektens genomförande

Kulturlivet behöver också mer inflytande från företagsvärlden. Inte bara i form av kapital och absolut inte som påverkan på själva konsten. Utan inflytande när det gäller moderna idéer om organisering, ledarskap, personalens arbetsmiljö och den ekonomiska kompetensen. För att möjliggöra denna utveckling anser jag att det behövs:

• ett statligt projektstöd för de kulturorganisationer som vill utveckla sin organisation, arbeta med affärsutveckling och höja sin företagsekonomiska kompetens
• ett statligt etableringsstöd eller lån för kulturorganisationer i startfasen
• lagstiftning till förmån för företag som vill dra av skatten för sina marknadsföringsinvesteringar i kultursponsring
• lagstiftning som tillåter stiftelser att donera pengar till kultur, inte bara till forskning om kultur
• ett statligt omställningsbidrag för de kulturorganisationer som vill omvandla sig till aktiebolag och börja betala och fakturera moms, dvs ingå som fullvärdiga medlemmar i samhällsekonomin

Dessa stöd eller lån är viktiga i en övergångsfas, så att kulturorganisationerna på sikt kan få större självförtroende och med offentligt stöd i botten ändå klara sig själv i högre grad.

Vore roligt att få diskutera dessa frågor mer på måndag! Jag kommer att vara på Orionteatern från kl 17. Vi ses där.

Generationsskifte, om jag får be

I torsdags förstod jag med full kraft vilket behov kulturlivet har av ett generationsskifte på chefsnivå. Kulturhuset höll seminarium om ledning av konstinstitutioner. Av de nio tunga chefer som representerade skrået är bara en under 50 år (hon är 49,5 år). Dessa chefer har naturligtvis drivit en ovärderlig konstnärlig utveckling under sina yrkesliv - men visst finns det även konstnärligt drivna yngre chefer!

Generationsfrågan är väldigt viktig ur ett fördelnings- och representationsperspektiv. Liksom det är viktigt att få in kvinnor i aktiebolagsstyrelser för att bättre möta kundernas behov, är det viktigt för kulturinstitutionerna att ha chefer i olika åldrar för att förstå hur de ska attrahera sin publik.

Men det viktigaste: Dessa äldre chefer representerar en mycket gammeldags syn på kulturen. Vi lever i ett kapitalistiskt samhälle. Det är bara att acceptera. Och sedan kan vi naturligtvis förhålla oss till det på olika sätt. Seminarieledaren var dock förundrad över den nya generationens chefer som "leder konsten med hjälp av marknadsföring och ekonomi" och en av deltagarna, den svenske före detta konsthallschefen som numera är verksam i Danmark, sa: "Vi åläggs att sköta vår konstverksamhet som ett företag. I Danmark är det extremt. Där måste vi till och med göra likviditetsrapporter varje månad!".

Jag och min jämngamla producentkollega stirrade häpna på varandra och undrade med en mun: "Varför skulle man inte vilja göra det...?". Likviditetsrapporten är det överlägset mest effektiva sättet att hålla koll på att man kan betala sina löner och fakturor. Ekonomistyrning behöver absolut inte gå ut över konstskapandet, utan ska bara diskret underlätta för det. Även en revolutionär kulturromantiker med sin storhetstid på 70-talet vill säkert ha sin lön och kunna betala sina räkningar, framför allt om han ska kunna koncentrera sig på att skapa själva konsten (eller revolutionen).

Som kontrast till detta ganska flummiga samtal, berättade Kulturrådets nya stjärna Jan Åman igår i Kulturnyheterna om sin syn på kulturen och om det entreprenörsskap han bedriver på Färgfabriken. "Jag vill se kopplingar mellan olika kulturella sfärer och det övriga samhället. Idag är det för stort fokus på institutionerna, vi måste också satsa mer på det oberoende kulturlivet. Och där är Kulturrådet den viktigaste spelaren.".

Alla konstnärer kan inte bli företagare och de som väl blir det, bidrar bara ytterst marginellt till samhällets ekonomi. Men vi får verkligen hoppas att Kulturrådet följer Jan Åmans linje och i fortsättningen premierar chefer och kulturinstitutioner som står för nyskapande även på det organisatoriska och ekonomiska planet.

Läs mer om seminariet i SvD. Och en tidigare artikel i SvD där jag talar om ledarskap och kultur.

Alla talar om opera

Just nu planeras seminarier om operakonstens framtid och om ett nytt operahus i Stockholm på Kulturdepartementet. Kungliga Operan och övriga nordiska operahus är inbjudna till det första tillfället. Kungliga Operans VD Anders Franzén har skrivit en krönika om detta på Svensk Scenkonsts webbplats.

Det finns ju en undergroundoperarörelse i Sverige, unga konstnärer som förnyar operan och tillför ny energi och nya uttryck. 81 av dem finns samlade på Facebook i gruppen Förnya operakonsten nu! Jag har bjudit in Anders till Facebookgruppen och till att ta med oss i diskussionerna.

Du som är konstenochkulturen-läsare är hemskt välkommen att skriva ner dina tankar om operakonsten här!

Vad tycker du att opera är? Vad ska opera vara? Vad ska ett nytt operahus vara till för? Bidra till debatten och påverka operans framtid!

Finanssponsring

I dessa finanskristider lovar kulturtidskriften Glänta att sponsra näringslivet med kulturellt kapital. ”När nu inte heller finansmarknadens aktörer kan leva på marknadens villkor vill vi solidariskt bidra med vårt kulturella kapital. Det handlar inte om kortsiktiga bidrag eller någon tillfällig respirator – Gläntas engagemang är långsiktigt. Vi tror oss ha know-how att dela med oss av, men vi ser naturligtvis också en intressant målgrupp i finansproletariatet. Näringslivssponsring är ingen välgörenhet!"

Nu väntar vi bara på en lag som reglerar avdragsrätten för finanssponsring från kulturlivet.

Motionera mera

Spännande tider för den motionsintresserade! Här är borgerliga kulturförslag:

Fredrik Malm och Karin Pilsäter (fp) om avdragsrätt för kultursponsring; utredning och lagändring ska underlätta för företagen att sponsra kultur. Ett mycket bra och konkret förslag! Bra att de fortsätter att driva denna fråga. Uthålligheten ska löna sig till slut.

Johan Pehrson (fp) vill att staten stöttar Dalhalla och Opera på Skäret (jag MÅSTE ta reda på vilken PR-byrå de anlitar!).

Fredrik Schulte (m) föreslår att det kulturbevarande stödet (folkbibliotek, museer, Dramaten och Operan) ska vara långsiktigt medan stödet till övriga kulturinstitutioner och -organisationer ska vara kortsiktigt och omprövas varje år. Sådana kulturverksamheter bör dessutom i stort sett vara självfinansierade. Fredrik Schulte (m) motionerar också om att statliga kulturbidrag ska kunna lämnas utan att region eller kommun garanterar samma stöd.

Det sistnämnda förslaget är ju utmärkt. Det första helt okej, om det också finns fler gästspelsscener som kan ta emot de fria grupperna och garantera dem en del av finansieringen, se mitt förslag nedan. Om inte - så behöver de fria grupperna definitivt hjälp med finansiering, marknadsföring och organisering. Detta öppnar en spännande marknad för nya kulturentreprenörer! Fortsättning lovar jag följer just på denna blogg...

Tvillingsjäl sökes

Var är du, min tvillingsjäl, som liksom jag tycker att Kulturen i siffror är årets mest spännande läsning, vars mage pirrar inför releasen av KulturSverige 2009 och som söker sällskap den 24-25 november i Linköping? Svar emotses under kommentarer.

Den mänskliga politikern

Är det möjligt en möjlig kombination att vara politiker och människa?

Beckman, Ohlson och Can diskuterar samma ämne som Vadstena-Akademien skriver politisk satir om. På bloggen Näsflöjten kan vi följa hur kompositören Fredrik Österling och librettisten Magnus Lindman skapar en fiktiv kulturminister utifrån Lena Adelsohn Liljeroths politiska vardag.

Orionteatern har också premiär 1 november på Reinfeldt - ensamvargen. Ni måste ta mig som jag är. Jag kommer att komma arbetsklädd och annars går det inte, säger Reinfeldt. Ska bli spännande att höra Johan Rabeus gestalta vad Reinfeldt egentligen menar...

Bättre med fyra år

Kulturpropositionen ska bestämmas för fyra år, tycker fackförbundet DIK, som organiserar de svenska akademiker som arbetar med kultur och kommunikation. Fyraåriga kulturbudgetar skulle ge möjlighet till ökat politiskt engagemang i kulturpolitiken och frihet för institutioner och andra kulturutövare att utforma verksamheter långsiktigt. Det skulle också ge bättre förutsättningar för gränsöverskridande samarbeten till exempel inom EU, säger DIK. Och jag håller med. Men ärligt talat - det är väl troligt att kulturpolitiken blir mycket mer centraliserad efter kulturutredningen? Att regionerna ska få större inflytande över kulturen är självklart - och då spelar det kanske mindre roll om kulturbudgeten läggs för tre eller fyra år.

Socialdemokraterna skuggar kulturen

Socialdemokraterna gör en rip off på Skuggutredningen och bjuder in till rådslag om kulturen. Rådslaget är en del av socialdemokraternas prioritering av kulturfrågan och sammanfaller med Kulturutredningsspurten. Roligt!

Här finns Socialdemokraternas diskussionsmaterial inför rådslaget.

Appropå chefer

Men sämst för kulturen måste ändå de chefer vara som varken kan konst eller ekonomi.

Demonisk eller demokratisk chef

I SVT diskuterar Beckman, Ohlson och Can i det nya professionaliserade ledarskapet i kulturlivet. Nutidens räknenissar, med enbart ledarskapet och ekonomin som kompetens, ställs mot dåtidens brinnande eldsjälar, som nådde aktoritet på grund av sin djupa konstkännedom.

Trenden att tillsätta chefer med starkare ledarskapskompetens än sakkunskap har pågått rätt länge i andra brancher. Men när det gäller organisationsteori och -praktik ligger tyvärr kulturlivet efter i många aspekter.

Jag anser det klart att kulturlivet behöver både konstnärligt kännande och ekonomiskt tänkande chefer. Just på grund av att de är så olika, skapar de denna typ av debatter även på kulturinstitutionerna. Det blir ju dessutom en spegling av den professionalisering av ledarskapet som pågår i samhället i stort. Och det är ju precis det - en kritisk samhällsspegel - som konsten ska vara.

En sann saga...

Handelshögskolan i Göteborg har tagit fram en modell för att beräkna det ekonomiska värdet av kulturens närvaro för en region. Vara Konserthus är det lyckliga studieobjektet, som dessutom visar sig vara en riktig sannsaga - enligt modellen tillför Vara Konserthus regionen 267 mkr med sin blotta existens (och naturligtvis med sin verksamhet som de ansvariga antagligen kämpar för att få ihop de reella ekonomiska resurserna till, precis som på alla kulturhus). I dessa mätbarhets- och lönsamhetsfixerade tider, kan modeller av det här slaget säkerligen underlätta mycket för landets kulturchefer. Läs mer i dagens DN-artikel.

... och isländsk ekonomi påverkar isländsk kultur

Lars Lönnroth, professor och en av världens främsta kännare av isländsk litteratur, bevisar att den ekonomiska verkligheten överträffar sagan på Island. Konsten och ekonomin. De har fler kopplingar än man först anar.

Bilden av John Bauer porträtterar Idun och Loke, men Lars Lönnroth skriver om den något mer svårstavade isländske hjälten Hrafnkell Frösgode. Den framgångsrike Hrafnkell förlorar allt han äger, men kommer efter många år storstilat igen och tar hämnd på sina fiender.

Hoppas att isländsk kultur lyckas med samma Fågel Fenix-resning. August Gudmundsson, ledare för isländska konstnärsförbundet, säger till Kulturnyheterna att isländska konstnärer är mycket beroende av det nationella näringslivet. Ja, naturligtvis. Ökat näringslivsberoende ger också ökad konjunkturkänslighet för kulturen.

Emma och Tobias är bäst på att resonera om konjunkturens påverkan på kulturkonsumtionen, kolla Kulturekonomibloggen.

Chefen dansar fram

Att dirigenter brukar utgöra metaforer för ledarskap känner vi till. Nu får kulturen breddat inflytande över ledarskapsteorierna. I boken "Konsten att leda" gör författarna Janet V Denhardt och Robert B Denhardt jämförelser mellan improviserande dansare och dito chefer. Genom att öva in situationer där de ska improvisera vet båda yrkesgrupperna vilka möjligheter de har att agera, menar författarna. Tidningen Chef skriver i sin recension att boken ger "lärdomar och inspiration, och öppnar ögonen för en koppling mellan uttrycksformer man inte naturligt ser hänger ihop".

Själv känner jag till en teaterdramaturg och filosof som tillsammans med en viss operaproducent arbetar med organisationsutveckling i näringslivet... Men det kanske bästa exemplet på lyckad crossover är Outstanding Leadership-programmet som drivs av bl.a. en teaterproducent och involverar tränare både från kultur och näringsliv på Vasateatern i Stockholm. Nästa vecka har jag själv fått chansen att delta i deras ledarskapsprogram. Snacka om bloggämne!

Sponsring eller donation - det är frågan

Hmm, ja just det... på ansökningsblanketten till Kulturrådet finns det en post som heter "Sponsring/donationer". Det är så dumt! Kulturen jobbar nämligen stenhårt för att

för det första knyta till sig sponsorer,
för det andra affärsmässigt motivera och formulera sponsringen och
för det tredje skriva juridiskt hållbara avtal som kan godkännas av Skatteverket

just för att undvika att sponsringen sammanblandas med donationer. Donationer är inte avdragsgilla, medan kulutrsponsring som marknadsföringskostnad är det. Kulturlivet behöver sponsring och näringslivet behöver kultur och de mervärden som kulturvarumärkena kan tillföra.

På grund av flera prejudikat där de sponsrande företagen inte fått sin sponsring godkänd som avdragsgill kostnad, finns det en osäkerhet bland kulturinstitutionerna och en rädsla bland företagen, vilket olyckligtvis leder till att alltför få avtal om kultursponsring sluts. Kultur & Näringsliv och Stockholms Handelskammare driver frågan om lagändring till förmån för kultursponsring. Egentligen utesluter inte den lag vi har idag avdragsrätt för kultursponsring. Skatteverket kräver dock noggranna avtal där motprestationen tydligt framgår.

Men med tanke på att inte ens Kulturrådet skiljer mellan donation och sponsring, kanske en lagändring vore på sin plats? Här finns Stockholms Handelskammares förslag till ändrade regler för sponsring.

I en interpellationsdebatt förra året tydliggjordes de politiska ställningarna i sponsringsfrågan. Där klargjorde tyvärr Anders Borg att en lagändring inte är aktuell.

Bilden är omslaget till boken Art & Money av Marc Shell.

Oordning och bidragsdags

Idag går ansökningstiden ut för verksamhetsstöd från Kulturrådet, det största statliga kulturbidraget.

Säkerligen har kulturinstitutionerna gjort sin budgetläxa noggrant och kan specificera det som efterfrågas: lönekostnader specade på tre olika kategorier, pensionskostnader, produktionskostnader, lokalkostnader, administration, marknadsföringskostnader, turnékostnader och övriga kostnader.

Kulturrådet frågar också efter hur många föreställningar och i vilka kategorier vi ska spela nästa år, vilka vi ska samarbeta med, vilka konserter och gästspel vi ska ha, hur mycket pengar vi satsar på barn och ungdomar, hur vi jobbar med jämställdhet, hur många män och kvinnor som återfinns inom de olika yrkena, hur mångfalds- respektive tillgänglighetsplanen ser ut och samt hur internationaliserade vi är.

Det är alltså mycket detaljerad information som efterfrågas och många politiska förväntningar att leva upp till (vilket naturligtvis också kostar pengar). Sista ansökningsdag är idag. Beskedet kommer vid årsskiftet.

Kulturen förväntas ha hela sin verksamhet planerad i detalj ett år i förväg, men vår största inkomstkälla kan inte specificeras förrän i början av det år budgeten avser. Kulturen tar en väldigt stor risk när vi ska uppfylla alla Kulturrådets krav. Och vi vet inte ens om eller med hur mycket vår prestation betalas. Det är oordning i systemet!

Läs hur Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt debatterar i SvD angående kulturstödet.

Skuggutred!

Om tre dagar går tiden ut för bidrag till Skuggutredningen. Skynda uttryck din kulturpolitiska åsikt! Mina ser ut så här:

NYA OCH TYDLIGARE BIDRAG
* Bidragssystemet behöver bli mer genomskinligt och med tydliga kriterier.

* Bidrag borde kunna specificeras och garanteras för flera år i taget.

* Bidrag borde fördelas jämnare över olika typer av ensembler/scener/institutioner/grupper och med längre framförhållning. Det är viktigt att det finns stora orkestrar och operor och stora scener som kan sätta upp kostymdramer. MEN det är lika viktigt att det finns annan typ av kultur. Saken är bara den att de ovan nämnda konstformerna är så otroligt dyra att producera. Men vem vet hur mycket dans- eller performancekonsten skulle utvecklas om de fick motsvarande resurser varje år!

* Bidrag borde kunna ges för verksamhetsutvecklingsprojekt; dvs att få "startbidrag" för att jobba med finansieringen, att söka sponsorer och bidrag från andra fonder och stiftelser. Tyvärr har många kulturutövare inte möjlighet att själva bekosta det arbetet idag eftersom marginalerna är så ovanligt små i kulturbranschen.

NYA OCH FLER NATIONALSCENER
* En nationalscen borde inte vara ett museum, utan en verksamhet som typ Dansens Hus, där många olika typer av scenkonst kan framföras. En scen som inte är bunden av verkstäder, stora personalkollektiv, gigantiska arkiv etc utan kan ta in gästspel där de huvudsakliga kostnaderna redan är täckta av det producerande kompaniet/projektet. Här skulle alltså ett visst grundläggande verksamhetsbidrag gå till den nya "nationalscenen" och ett projektbidrag till den
gästspelande gruppen. Denna typ av nationalscen borde finnas i hela landet.

AVDRAGSRÄTT FÖR FONDER OCH STIFTELSER
* Idag är det inte avdragsgillt för stiftelser att ge pengar till kulturprojekt, utan bara till forskningsprojekt inom kultur. Det för med sig att alla kulturutövare måste hitta på kringverksamheter för att kunna få fondmedel. Det kan visserligen vara fruktbart med forskning även inom kulturen, men det är också dyrt och inte det vi primärt behöver pengarna till. Det borde alltså bli avdragsgillt för stiftelser att dela ut pengar till kulturprojekt och -verksamheter.

Partiledardebatt

Kvällens FAQ: Kommer partiledarna att diskutera kulturpolitik?

Äntligen tillbaka i kulturdebatten

Äntligen har jag fått min blogg tillbaka! Den har blivit granskad av Blogger eftersom den misstänktes vara en spamblogg. Inte visste jag att kulturpolitik kunde betraktas på det sättet! Eller var det kanske för att jag bloggat för ofta...? Hur som helst, fyra dagar utan blogg är fyra dagar för mycket. Särskilt nu när det händer mer inom kulturdebatten än på trettio år.

Sponsringslobbyn

Kolla intressant artikel i DN om kultursponsring. Kolla även Stockholms Handelskammares Förslag om förändrade regler för sponsring. Håll utkik efter motion! Och kanske en ny lag.

Förvånad kort-opera

I veckan ska jag hålla två seminarier om arbetsmiljöns betydelse för ledarskap i Globen i samband med Working Life. Förutom att det är ett intressant ämne som jag hoppas ska väcka intressant diskussion, är det ofta intressant att höra andras reaktioner när jag berättar om mitt yrke.

"OPERA?", säger de då, "...men du är ju UNG!?". Eller:
"Opera? Det vet jag inget om." Och så börjar vi prata om nåt annat. Eller:
"Jaså, du SJUNGER? Vad roligt! Vad spelar ni nu?"

När jag svarar att vi inte spelar något just nu, utan att jag är operaproducent och att det innebär att planera, budgetera, rekrytera och inte minst söka finansiering, undrar de: "Men, varför det? Behövs det? Vaddå, säger du? Tar det TRE ÅR att skriva en opera!? Men VARFÖR det?"

Och det är klart att jag också undrar ibland. I somras producerade jag tre operor som tog kompositörerna ett år att skriva, sångarna tre veckor att repetera och som sedan spelades i en vecka. Det var ett mycket spännande expriment. Nu hoppas jag kunna korta ner tiden yttterligare.

I slutet av november kommer nämligen Klubb VAKA tillbaka i ny bättre form och ny coolare lokal. Vi har öppen scen för den nya operakonsten. Tre minuter får varje opera ta då. Det är en förkortning med 1 572 477 minuter. Välkomna, alla med minsta lilla nyfikenhet på opera.

Läs även andra bloggares åsikter om working life, ledarskap, arbetsmiljö, opera, klubb VAKA, öppen scen

Konkret politisk debatt

Efter att ha läst Tankesmedjan Det Osynligas bok med samma namn, Teaterförbundets manifest för scenkonsten, följt Svensk Scenkonst kulturpolitiska lobbying OCH analyserat den nya budgetpropositionen samt Kulturrådets inlägg i debatten, tänker jag: vi vill ju alla samma sak. Den sittande regeringen har till och med formuleringar i budgetpropositionen som vore de skrivna av Svensk Scenkonst.

Varför fokuseras då kulturdebatten på frågan om vi ska ha statligt kulturstöd? Det har vi ju kommit överens om att vi ska ha. Och det är inte bara så att alla är överens om det, vi är även överens om vad statens stöd ska gå till; barn och unga, bevarande av kulturarvet och nyskapande kultur. Desto märkligare då att debatten förs på denna övergripande nivå! Jag gjorde för övrigt själv ett sådant vilselett blogginlägg i september efter SVTs debatt om kulturpolitiken.

Är det kanske så att debatten har fel fokus för att skymma de mer konkreta frågorna? I själva verket är ju diskussionerna på landets kulturinstitutioner och i nätverken mycket mer verklighetsnära. Den största frågan av dem alla är: Hur fördelas egentligen kulturstödet? Vilka kriterier ska man uppfylla för att få det? Hur rättvist är systemet? Hur förutsägbart är det? Och framför allt: Varför meddelas det så sent?

Det ska bli riktigt intressant att se vad Kulturutredningen säger. Jag förutsätter alltså att de säger något. Om detta.

Läs även andra bloggares åsikter om kultur, konst, kulturpolitik, ekonomi, marknadsföring, ledarskap

Fulländning

Judiska teatern. Jag säger bara det.

Sponsring - alla vill få den men få vill ge den

Kultur & Näringsliv, med det utmärkta syftet att stärka samarbetet mellan just kulturen och näringslivet, fick häromdagen ställa in sin efterlängtade SponsringsMatch. Där skulle vi ha presenterat vårt businesscase för potentiella sponsorer. Tyvärr var det bara kulturorganisationer som anmälde sig, och utan näringslivet på plats blev det ingen Match.

Varför har vi ett sådant bistert kultursponsringsklimat i Sverige? I själva verket är ju sponsring en både säker och kontrollerbar marknadsföringsform, som dessutom kan ge det sponsrande företaget ett högt goodwillvärde i dessa CSR-tider. Många utnyttjar det faktumet och satsar på sport. Men varför inte kultur? Kulturen i Sverige är ju rätt förutsägbar; inte blir det kravaller utanför ett operahus, inte kastas det fyrverkerier upp på en dansscen, inte skanderas det könsordsbaserade ramsor av teaterpubliken. Det borde vara en mycket tryggare marknadsföringsinvestering än sporten. Eller är det kanske just därför...?

Framtidens Kultur

Förra veckan offentliggjorde ju Framtidens Kultur vad som är framtidens kultur för sista gången. Skattkistan tömdes och fördelades över Sveriges törstande konstnärer. WOW! Den gemensamma nämnaren är ung, nätverksbaserad, okonventionell, kaxig och politisk medveten kultur. Tänk bara:

• Impra - nätverk för kvinnliga jazz- och improvisationsmusiker - har helt plötsligt 350 000 gånger större chans att göra musiklivet jämställt.

• Ful - feministisk kultur och queer teori - kan sprida sitt budskap 450 000 kr bättre genom podradio.

• Perfect Performance - ideell förening som vill få in internationell kompetens i svensk teater - ökar tempot med 1 500 000.

• EMS - Elektroakustisk Musik i Sverige - kan göra den svenska elektroakustiska musiken 3 000 000 gånger mer känd.

Dessutom har 50 välförtjänta miljoner till delats ut. Det kommer att revolutionera kulturlivet! Framtiden är äntligen här.

Please, Italy, let me help you!

Italia! Check this out! Here is help. Renew the art of opera now! Join the group on Facebook, and everything will go your way.

La bella Italia! Ecce l'aiuto. Rinnovare l'arte d'opera adesso! Diventare membro del gruppo su Facebook, e tutto sarà bene.

Förnya operakonsten nu! http://www.new.facebook.com/s.php?k=100000080&id=1432953871&sid=97ef7635fa50a48b2551f6394f046201#/group.php?gid=12177249667

Se artikel i SvD.

Fiende eller kompis

Igår slog det mig igen: det ibland finns en föreställning i kulturvärlden att ekonomi är fienden - ett nödvändigt ont som har dåligt inflytande på konsten. Jag är helt övertygad om att det är tvärtom - kan man styra sin ekonomi, kan man också styra verksamheten dit man vill. Faktum är att det är mycket enklare att planera sin konstnärliga verksamhet om man först har planerat sin ekonomi och gjort läxan noggrant. Jag önskar att kulturen oftare kunde se ekonomin som sin (ibland snåla men dock) kompis.

Konsten, ekonomin och utvecklingen

I ett år har jag jobbat med att kartlägga fonder, stiftelser och institutioner som konstprojekt och -verksamheter kan söka medel från. Arbetet har resulterat i ett register som är värsta guldgruvan och som dessutom håller mig ständigt sysselsatt. Nu när jag vet att det finns över 70 möjliga donatorer/investerare/bidragsgivare/mecenater enbart för det smala fält som vi verkar inom (opera och vidareutbildning för operafolk), vill jag ju också söka och få allihopa. Därför lägger jag ungefär 25 timmar i veckan på att planera finansieringen och söka ny. Ett faktiskt väldigt spännande arbete.

En sak har slagit mig nu: det finns bara EN enda som vill finansiera rena utvecklingsprojekt. Det är Kuturrådets utvecklingsbidrag (statliga medel).

Som vi alla vet är det extremt tight att producera kultur och konst. Pengarna som själva produkten genererar, dvs biljettintäkterna, motsvarar i bästa fall 10% av produktionskostnaden. Det ligger nu i sakens natur att konsten opererar på en marknad där priset inte sätts efter efterfrågan. Eftersom själva produkten inte genererar vinst, har kulturorganisationerna ofta ovanligt små marginaler. När man har små marginaler tenderar man att fokusera på att bara producera produkten istället för att även tänka på linjeorganisationens och affärens utveckling, ett faktum som jag tror gäller även i andra branscher.

Utveckling är dock förutsättningen för överlevnad, vilken marknad man än agerar på.

Jag hör till dem som hoppas väldigt mycket på att kulturlivet ska kunna formulera sig så pass affärsmässigt och tydligt, att näringslivet inser nyttan av att sponsra kulturprojekt. Det är ett långsiktigt arbete som många just nu satsar hårt på. I väntan på att vi når ända fram, tänkte jag göra slag i saken och öka våra marginaler, så att även vi kunde satsa på verksamhetsutveckling, på affärsutveckling och på att öka vår finansiering. Alltså söka pengar för att kunna få mer pengar.

Det var då jag kom till insikten att det inte går. Av skatteskäl vill fonder och stiftelser ge bidrag till forskning och utbildning (även på kulturområdet). Ett fåtal mecenater ger även till kulturprojekt. Endast kulturrådet ger till utvecklingsprojekt. Jag vet dock ingen som fått för att utveckla sponsringen, finansieringen eller sin verksamhet på andra sätt. Är det någon som känner till någon? Det vore roligt att höra om!

När Kulturutredningen jobbar fram sitt förslag, hoppas jag att de tänker på detta. Visst ska och kan konsten i många fall bli mer affärsmässig! För att komma dit behöver vi startkapital. Jag skulle vilja föreslå ett startbidrag för kulturorganisationer som vill öka sin affärsmässighet. Fast det skulle inte heta bidrag. Det är faktiskt inget bra ord.

Kulturpolitiskt manifest

Filar på ett kulturpolitiskt manifest.

Kulturdebatt i SVT

Äntligen debatteras kultur och konst och politik på prime time! Igår kväll hängde jag häpen och hänförd framför SVT:s Debatt. Ett nyliberalt förslag om individuella kulturcheckar fick starkt motstånd, buskisen ställdes mot finkulturen, kulturens ekonomiska planering synliggjordes, bidragsfördelningen kritiserades och ALLA medverkande pratade samtidigt. This I love!

Så märkligt bara att kultur definierades som något man kan köpa en biljett till. Om vi alla medborgare i Sverige blev tilldelade en check som vi fick välja att köpa kultur för, skulle själva grunden till vår kultur försvinna. Kultur är ju också det som inte kan köpas av en konsument, men som samhället investerar i för en gemensam nationell eller internationell känsla, för vår samhörighet med andra, för vår utbildning och vår utveckling till människor. Om vi helt ersatte dagens fördelningssystem och INTE bekostade kultur, utan istället bara kunde lösa in en kulturcheck, skulle vårt kulturella fundament försvinna.

En kulturcheck kan nämligen knappast räcka till att investera i allt det som medborgare varje dag kan uppleva av kultur; sången vid skolavslutningen, hela sommarens boklån från biblioteket, fredagsunderhållningen på sjukhemmet, debatten om dataspelsvåldet, nationalsången vid fotbollssegern, tidningsutbudet i kiosken, julrimmen efter den tecknade filmen, orgelmusiken vid begravningen, poesiaftnar för seniorer i kaféet, gitarrkompet av 16-åringen som sjunger i tv:n, den vassa modebloggarens inlägg i debatten, skådespelarnas dialog på den stor institutionsscenen och DIY-pinsen på punkaren som hänger därutanför...

ALLT är kultur, och kommer ur vårt samhälles vilja att betala kultur och konst för medborgarna genom hela livet, utan att förse det med ett försäljningspris. Om denna vilja inte fanns, skulle det inte heller finnas några som kunde skapa den kultur som man kan köpa med en kulturcheck. Vi skulle få ett tyst samhälle.