Ny opera, fönyad opera, nyast opera nu!

Igår var den stora dagen då alla Sveriges operachefer samlades för första gången någonsin för att diskutera operakonstens framtid. Kulturministern och flera representanter från Kulturdepartementet, Kulturrådet och Svensk Scenkonst var också på plats i Kungliga foajén på Kungliga Operan.

Jag kanske var den absolut mest fördomsfulla i församlingen, trots att jag var yngst och representerade en nytänkargrupp. Hade absolut inte förväntat mig att alla med en röst skulle tala så varmt om samarbete mellan institutionerna, förnyelse och utveckling som en grund för framgång. Blir spännande att se hur det kommer att kommuniceras och förverkligas.

I mitt lilla anförande talade jag om potentialen i institutionernas samarbete med det fria kulturlivet, behovet av en fristående experimentscen för opera och av diskussion och analys av opera på de konstnärliga utbildningarna.

Dessutom lade jag fram en önskan om att man stryker definitionen av nyskapande opera i regleringsbrevet. Som det nu är formulerat tycker jag att det begränsar istället för förnyar. Det står nämligen att Kungliga Operan ska beställa nya verk av författare, kompositörer och koreografer. Det är naturligtvis den vanligaste sammansättningen i ett operateam, men i många andra konstformer har man i god postmodern anda med tiden frångått denna typ av klassificering av upphovsmän.

Exempelvis kan man se en föreställning på Weld ikväll där en neurobiolog och en dansvetare är skapare, och på Art's Birthday häromsistens gjorde en videokonstnär och en hornist storartad elektronisk musikkonst live. Även om operan inte ännu är eller kan vara lika experimentell, skulle vi definitivt kunna rucka på gamla invanda mönster även när det gäller upphovsmännen. Där skulle kulturdepartementet kunna gå före och helt enkelt bara deleta dessa begränsande meningar.

Slutligen, grattis till operakonsten som har sådana framåtdrivande representanter. Jag har sagt det förut, men det tål att sägas igen: Länge leve operan!

PS. Och ja, opera och räkor hör på något sätt ihop. Gott var det också.

Nu är jag snäll igen

Tillbaka från timeouten - ni vet, den nya tidens skamvrå - där jag stått och lugnat ner mig ett tag. Nu är jag snäll igen och lovar att fortsätta följa kulturutredningens läckor, trots att de är tröttsamma. Dessutom har en affärsrådgivare sagt till mig att tona ner kritiken, annars kanske det blir svårt att få kunder... (Ja, jag skulle säkert sagt exakt samma sak själv till mig själv, om det var jag som frågade mig om råd).

Den senaste tiden har jag grävt ner mig i operans framtid (det går!) eftersom jag ska delta i ett seminarium om den samma imorgon. Håller också på att ordna en blogg för alla (ja, vi finns!) som vill debattera det ämnet.

Ha en snäll dag!

God natt!

Igår tillbringade jag kvällen hostandes framför SVTs nyhetstimme. Krig, krig, döda barn, finanskris, dåliga börskurser, varsel. Sedan en timme om hiv och aids. Och helt plötsligt kom jag på - jag är så otroligt trött på kulturutredningens regelbundna utspel. Dessa "läckor" som numera publiceras varje dag, trots att det bara är några veckor kvar till rapportdatum. Och som dessutom innehåller olika information om samma sak, men ändå får oförtjänt mycket uppmärksamhet.

Är det inte bara ett sorgligt försök att dölja det faktum att tre stycken faktiskt hoppat av i protest mot utredningens arbetssätt...?

Kanske är det min envisa förkylning som talar. I vilket fall: God natt! Vi ses efter den 12 februari.

Opera, dans och barnkultur får mer pengar

"Staten satsar på regional opera. Idag presenterade Kulturrådet hur man fördelar bidragen till de regionala kulturinstitutionerna 2009. Då framgår det att Folkoperan, Göteborgsoperan, Norrdans, Norrlandsoperan och Värmlandsoperan får höjda bidrag. Men det är inga stora höjningar, Göteborgsoperan får t ex en höjning som motsvarar knappt två procent.

I övrigt säger Kulturrådet att dans, opera och barn ska prioriteras när bidragen till kulturinstitutioner delas ut." Detta meddelade Mitt i Musiken idag. Tyvärr finns ingen information utlagd på Kulturrådets egen sida. Därför rippade jag texten rakt av... Återkommer.

Konsten och kulturen i omvärlden

Idag skriver Metro om Konsten och kulturen-bloggen och Malena Ernman, läs här. "Operan har blivit folklig på riktigt". Underbart!

Fackförbundet DIK, som samlar akademiker inom kultur och kommunikation, skriver om spridda reaktioner (bland annat min) på nyheten om kulturmyndighetsammanslagning, läs här.

Ska man skratta eller gråta, tiga eller låta?

Även Vänsterpartiet har nu gjort kulturen till valfråga, det uppgav både nummer.se och Kulturnyheterna igår. Utöver en kulturlag och en miljard extra i kulturbudgeten, vill (V) ha treåriga anslag för sceninstitutionerna, fördubblat belopp till frigrupperna och en dansscen i varje region. Detta innebär att (V) nu presenterat det mest omfattande kulturpolitiska programmet av riksdagspartierna.

Tidigare i höstas profilerade sig Socialdemokraterna starkt med sitt Rådslag för kulturen och Samling för kulturen och gjorde därmed kulturen till valfråga. (S) vill anslå 123 mkr mer till kulturen och bland annat skapa bättre villkor för kulturarbetare, enligt Från Riksdag & Departement.

Dessutom vill nu både (V) och (S) att kulturen ska bekostas med pengar från Svenska Spels vinst, tidigare en typisk alliansståndpunkt.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Men måste uttrycka mina farhågor.

Igår kom siffror från SKOP som visar på ett stärkt förtroende för alliansen, enligt Veckans Affärer. Med ett försvagat förtroende för Mona Sahlin och vänsteralliansen, kanske kulturen får ännu lägre status. Och med en tydlig vänsterprägel kommer kulturen kanske att bli än mer nedprioriterad under nuvarande mandatperiod.

Visst är det möjligt att alliansen tvingas att göra en egen kulturprofilering inför valet. Men jag vill inte vänta så länge att även Miljöpartiet hunnit bli ett kulturparti. Jag vill ha en likvärdig debatt nu. Av allianspartierna är det bara (C) som tar upp kulturen som en viktig fråga (på en tyvärr väldigt ouppdaterad sida). Inte ens Kulturministerns eget parti (M) lyfter fram kulturen.

Jag vill att alliansens ministrar och ledare ska ge kulturen den poltiska plattform den förtjänar. Gör kulturen inte bara till valfråga - utan till en av de viktiga beständiga frågorna. Och det måste ske nu!

För vi vet ju alla vilken funktion kulturen fyller för demokratin och samhället.

Omåttlig egocentrism och popularitet

Trots brännande ögonlock och rinnande kallsvett, besegrar jag influensan för att berätta den fantastiska nyheten: nuförtiden är det fler som googlar på Elisabet Widlund än på Mats Svegfors (SRs vd) och Benny Fredriksson (Stadsteaterns dito). Det beror inte på att jag (som de) blivit tillfrågad om jobbet som radio-vd. Det finns tre andra rimliga förklaringar:

Bloggen har ett ständigt ökande antal läsare, men en svår adress att komma ihåg...

Twitter gör susen som PR-kanal.

Facebook-gruppen Förnya operakonsten nu! har 140 nyfikna medlemmar och fler tillkommer hela tiden. Gruppen fungerar som en debattplats och ett nätverk. Snart ska icke-facebookare och operadiskutörer få en egen webbplats också: förnyaoperakonsten.nu.

Väldigt välkomna till bloggen och välkomna tillbaka snart igen, alla läsare!

Decentralisera OCH centralisera mera

Nyläckt info från Kulturutredningen: Kulturrådet, Konstnärsnämnden, viss del av Rikskonserter och Författarfonden föreslås utgöra en ny samlad myndighet för bidragsfördelning. Mer centralisering alltså, samtidigt som regionerna förslås (enligt tidigare läckning) få större ansvar för bidragsfördelningen genom den så kallade portföljmodellen.


Jag tycker att det låter klokt. Det nuvarande systemet är både klumpigt och irrationellt och ställer väldigt höga krav på ansökningsproduktion hos en redan extremt pressad bransch.

Igår meddelade en tredje person från utredningen att hon hoppar av densamma bara tre veckor innan den ska offentliggöras (om allt inte har läckt ut innan förstås...). Hennes kritik handlar om att utredningen inte hörsammar vad som kommer fram i dess referensgrupper. Dessutom anser hon att en utredning ska syssla med kulturpolitikens mål och inte i så hög grad med organisering och strukturering.

Men - det är väl kulturpolitikernas uppgift att formulera målen? (Dessutom formulerar ju faktiskt utredningen målen, det läckte ju ut för nån månad sen...). Det är snarare mycket bra om utredningen begränsar sig till att räta ut en rörig struktur. Redan det verkar ytterst komplicerat.

Lite för mycket av allt

Har nu flera uppdrag på gång och jobbar samtidigt som en iller på min egen affärsplan och dess publika form - webbsidan. Dessutom är det snart dags för seminarium om operans framtid och inför det tisslas det och tasslas en hel del på ett visst fik på Horntulls strand.

Det händer en hel del på de områden jag bevakar, här kommer en kort uppföljning:

Färgfabrikens bidrag ligger på is medan utredning om stiftelsens ekonomi pågår.

Region Skåne och Kulturrådet samarbetar med konstutövare om en ny modell för kulturbidrag.

Svart på vitt om jämställdheten inom scenkonsten på Vanja Hermeles webbplats.

Operahögskolans tillträdande rektor tänker inrätta en ny professur i sång.

Kulturnyheterna på SVT har en serie om kulturentreprenörskap.

Regeringen vill införa arbetsgivaravgifter på utländska artisters löner.

Detta om detta. Nu återgår jag till studierna av operans framtid.

Födelsedagsfest för livs levande tusenåring

Igår firade hundratals Art's Birthday på Södra teatern. Har aldrig sett så många unga, helt normala och otroligt nöjda människor på samma ställe - i alla fall inte när det är elektronisk musik och ljudkonst som är huvudakten. Måste berömma arrangörerna och sprida ordet: konstmusiken lever! På riktigt.

Katastrofen kartlagd

Konstnärsnämnden har lämnat en rapport om konstnärers löner. Förskräcklig läsning. I snitt har en konstnär 3.000 kr mindre än genomsnittsinkomsttagaren (som tjänar 18.000 kronor per månad). Var fjärde konstnär tjänar mindre än 8.000 kronor och var tionde mindre än 2.500 i månaden.

Nu när katastrofen är kartlagd är det upp till bevis för alla konstnärsorganisationer och för oss andra som på olika sätt företräder konstnärer. Låt oss nu rikta kreativiteten till att påverka politiken och komma med nytänkande förslag angående arbetsvillkor och arbetsmarknad.

Den här konstnärsmyten är kan ju ingen vilja leva upp till längre.

Frihet

Just det, det var alltså årets minst vågade gissning, och den visade sig följaktligen stämma. Idag meddelas av kulturutredningen att flera myndigheter på antikvarie-, konst, biblioteks- och litteraturområdena föreslås bli sammanslagna. Utmärkt.

Dessutom kommer kulturutredningen föreslå att folkbildningsmiljarderna, som nu distribueras av Utbildningsdepartementet, ska flyttas till Kulturditot. Utmärkt, utmärkt.

De regionala kulturpengarna ska fördelas på ett sätt som ställer högre kunskapskrav på regionala kulturpolitiker. Utmärkt.

De statliga kulturbidragen ska också föreslås bli fleråriga. Utmärkt, utmärkt.

Framför allt ska utredningen föreslå åtgärder som gör kulturen starkare i samhället. Det var det mest utmärkta! (Och dessutom helt i linje med mitt företags vision, vilken kommer att bli offentlig i slutet av januari).

Helgens bästa läsning var i SvDs sportbilaga där Kultur- och idrottsministern sa:

"Idrotten har till skillnad mot kulturen ett starkt frihetsbehov. Kulturen vill gärna ha tätare band med departement, medan idrotten noga betonar sin självständighet. Det tycker vi är bra. Vi tror att den, som den folkrörelse den är, bäst kan avgöra hur frågorna ska lösas."

Om nu folkbildnings-/folkrörelsekulturfrågorna kommer in på Kulturdepartementet, måste samma frihetsförväntningar rimligtvis gälla även kulturen. Men redan nu kan kulturen själv jobba på att bli mer självständig (genom att till exempel anlita en affärsutvecklare).

Twitter

Kom in i matchen! Läs på på

Baskunskaper om Twitter

Twitter som informationskälla

Upphovsman är Billy McCormac.

Inga kommentarer

Fortsättning följer här (även om jag verkligen önskar att detta snart får ett slut).

Årets minst vågade gissning

Kulturen är det politikområde som har flest myndigheter i förhållande till sin storlek. Gissar på att några av dem kommer föreslås bli sammanslagna i kulturutredningen.

Läs hela myndighetslistan här.

Det är alltid för sent

Konsten och kulturen-läsaren känner säkert till att det blåst snåla vindar för Rikskonserter under hösten. För den som vill följa debatten bakåt finns historiken på Rikskonserters egen snygga sida. Där finns också frågor-och-svar/PR-produkten Rätt om Rikskonserter.

Rikskonserter har fått nedskurna anslag inför 2009 - 7 mkr mindre än beräknat - vilket lett till mycket sena ändringar i programmet. Hälften av de planerade konserterna och turnéerna har fått ställas in med bara någon månads varsel.

Rikskonserters uppdrag ska omprövas och omformas. Inget fel med förnyelse och utveckling, anser jag. Fallet Rikskonserter belyser dock ett generellt problem för alla med offentlig kulturfinansiering: att som i deras fall först i november få veta vilken ekonomisk ram man har att hålla sig inom nästkommande år. Det är alldeles för sent. Och rimmar väldigt dåligt med en politik som vill att kulturen ska bli mer affärsmässig.

Läs mer om Rikskonserters situation i svd: här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här och i dn: här, här, här, här, här.

Bästa citatet 2008

Med risk för rundgång i bloggosfären publicerar jag förra årets klart bästa kulturpolitiska citat. Det kommer från rapporten Var finns kreativiteten? Exemplet Skåne av fil. dr. Sven Nilsson. Tobias Nielsén på min favoritblogg kulturekonomi.se har återgett det:

“Det finns en motsättning, kanske en konflikt mellan konsten som en fri samhällsprocess som formulerar sina egna mål och sin egen inriktning å ena sidan och konst som en del av samhällets innovationssystem. Denna motsättning eller konflikt går rimligen att hantera på samma sätt som inom forskningen med dess uppdelning i grundforskning och tillämpad forskning. Det innebär inte att det är business as usual som gäller i kulturpolitiken. En klarare inriktning på utforskning och förnyelse kräver både tydligare uppdrag till institutionerna, andra och mer generösa system för att stödja kulturlivet utanför kulturinstitutionerna och bättre villkor för de enskilda kreatörerna.

Dessutom behövs en politik som gynnar dem som vill arbeta i företagsliknande former. Här krävs en hel repertoar av nya insatser, system med utvecklingsfonder, riskkapital, projektutveckling, inkubatorer, företagsutveckling och så vidare med både konstnärliga och kommersiella bedömningsgrunder.”

Sponsring 2009

På läsvärda bloggen SARTS - A Critical Point of View skriver journalisten och filosofidoktoranden Rikard Ekholm om en önskan inför 2009: att en ny lag ska möjliggöra avdragsrätt för kultursponsring. Jag har ju bloggat rätt mycket om lagstiftning och kultursponsring här på Konsten och kulturen, men en sammanfattning av läget kan ändå vara på sin plats så här i början av ett nytt år:

Det är inte olagligt att göra skatteavdrag för kultursponsring. Dock sätter rättspraxis och vissa prejudikat en del hinder i vägen. Dessa prejudikat gäller bara kultur- och inte idrottssponsring, vilket lett till att idrottsrörelsen hittills gynnats i företagens marknadsföringsbudgetar.

En lagändring behövs alltså egentligen inte. Skatteverket arbetar också för att mildra tolkningen av prejudikaten så att det blir lättare att få igenom sina avdrag.

Ändå är kulturministern, näringslivsministern och majoriteten av alliansens kulturpolitiker (både i kultur- och näringsutskott), Stockholms Handelskammare och Föreningen Kultur & Näringsliv för en lagändring. Detta beror på att det går snabbare att förändra rättstillämpningen genom en ny lag, än genom förändrad praxis och nya prejudikat.

Under senaste motionsperioden motionerade också två folkpartister för en lagändring med ett rättviseargument. Det ska med andra ord inte vara lättare att få avdragsrätt för företag med större resurser att driva juridiska processer.

Finansministern sätter sig emot lagändringen för att hålla nere skattetrycket, enligt en interpellationsdebatt 2007. Stockholms Handelskammare som räknat på effekterna, menar dock att en lagändring skulle vara kostnadsneutral.

I väntan på avgörande kan man som sponsrad kulturorganisation och sponsrande företag bli bättre på att skriva hållbara avtal (genom att till exempel anlita en konsult). Vill man, kan man också fråga Skatteverket om rådgivning. Skam den som ger sig!

Sötebrödsdagarna är över

Nu är dagarna med alltför hög koncentration av grädde och champagne i kombination över, och jag är är tillbaka i bloggosfären. Har också påbörjat ett nytt intensivt verksamhetsutvecklingsuppdrag under trettonhelgen, vilket jag berättar mer om så snart det är avslutat.

2009 kommer Konsten och kulturen att fortsätta rapportera om och analysera:

kulturpolitik
kulturekonomi
kulturmarknadsföring
kulturorganisering
kultursponsring
kulturledarskap

Så klart särskilt intressant under en påbörjad lågkonjunktur. Dessutom lovar jag intensifiering av mitt specialintresse framtidens opera. Gott nytt!

Den som väntar på nåt gott...

I väntan på kulturutredningen med stort K, vill jag gärna uppmana Konsten och kulturens läsare att plugga på Hybris konstproduktions/Produkts skrivelse till utredningen. Den innehåller många konkreta och mycket bra förslag för en ny kulturpolitik. (Flera av dem stämmer också överens med mina förslag till förändring publicerade här). Blir intressant att se om skrivelsen får genomslag i själva utredningen!

God jul!

God jul och kom ihåg att årets upplevelse är en julklapp.
http://stockholmsstadsmission.se/

Sjukt pinsamt

Scenkonsten är FORTFARANDE mycket ojämställd och värst av alla konstformer är operan, det sorgligt omoderna faktumet presenterar Svensk teaterunion. Av antalet anställda vid Sveriges institutionsscener är 50% män och 50% kvinnor, men 70% av den administrativa personalen (läs: med minst makt) är kvinnor och hela 70% av cheferna är män.

Nationalscenerna (statens skattefinansierade teatrar) utmärker sig som särskilt dåliga på jämställdhet. På Kungliga Operan hade alla föreställningar manliga kompositörer och librettister, dessutom dirigerades 90% av män år 2007. Så pinsamt! Med detta i bakhuvudet, läs gärna Ditte Hammars recension av Batseba på Kungliga Operan: "Gubbsjuka upphöjd till religion".

På landets teaterhögskolor går utvecklingen alldeles för långsam, trots att man satsar stora resurser på genusdiskussioner och jämställdhetsarbete. Flera studenter menar att kvinnor hamnar på andraplats och därmed får en sämre utbildning än männen, vilket naturligtvis inte är acceptabelt, ens i världens mest jämställda land.

Tre positiva nyheter dock:

1. Svensk Scenkonst och Teaterförbundet samarbetar i vår om en utbildning i jämställdhet för scenkonstchefer
2. Den nyskrivna dramatiken tar sin uppgift på allvar och statistiken ser bättre ut där
3. Folkoperans konstnärliga ledare Mira Bartov är ny professor i musikalisk gestaltning (innefattar opera) vid Göteborgs universitet

Självklart ska och kan även manliga chefer och professorer arbeta för ökad jämställdhet. Valet av Mira Bartov som professor garanterar dock antagligen en snabb modernisering och högre jämställdhetstempo för en konstform i armod. Den nya konstnärliga planeringen på Folkoperan pekar i alla fall ditåt.

Det FINNS en statlig utredning från år 2004 som kartlägger jämställdheten inom branschen och ger förslag på åtgärder. "Plats på scen" heter den. Tyvärr mottogs den på ett typiskt ojämställt sätt - jag har aldrig sett mer halvhjärtade och ibland rent nonchalanta remissvar. Dessutom försvann den i och med den borgerliga regeringens övertagande, eftersom den gjorts på initiativ av den föregående regeringen.

Jämställdheten borde dock vara en fråga som överbryggar partipolitiken. Faktiskt är människors lika värde, och mäns och kvinnors lika rättigheter och skyldigheter en grundläggande förutsättning för demokrati. Den principen borde råda även på och bakom teaterscenen.

PS. Filmbranschen är inte mycket bättre, enligt Filmpool Nord, som kartlagt.

Spelutvecklingen

Idag har den statliga spelutredningen presenterat sitt slutbetänkande. Vad nu? Spelrapportering på Konsten och kulturen? Jo, faktum är att regleringen av spelmarknaden påverkar kulturlivet. I maj föreslog dessutom moderaterna att en del av Svenska Spels vinst ska bekosta svensk kultur. Folkbildningsförbundet debatterade i september för samma lösning. Redan nu går också en mycket liten del, 311 000 kr 2008, till kulturen. (Till idrottsrörelsen gick 1 394 490 000 kr 2008).

Spelutredningen föreslår att Svenska Spel behåller monopolet på de spel som är mest beroendeframkallande. Det öppnar för andra aktörer att hålla oddset- och tipsspel från år 2011. Oddset utgjorde 2007 7,5% (716 mkr) och tipsspelen 7,6% (734 mkr) av de totala spelintäkterna på 9 599 mkr enligt Svenska Spels årsredovisning.

Två möjliga scenarier år 2011 alltså:

1. moderaternas politik får genomslag och kulturen får större del av en vinst minskad med 15%
2. kulturens andel av vinsten kvarstår och vinsten minskar dessutom med 15%

Förhoppningsvis hittar dock Svenska Spel en progressiv vd som utvecklar nya spelformer, bevarar eller ökar vinstmarginalen OCH lobbar för kulturens del, alternativt utökar Svenska Spels sponsring av kultur. Svenska Spel har redan tecknat ett treårigt sponsringsavtal med Riksidrottsförbundet på 60 mkr, antagligen för att försäkra dem om pengarna oavsett utredningens effekter. Kanske dags att göra samma satsning för kulturen?

Läs gärna tidigare inlägg om sponsring: Sponsring - alla vill få den, men få vill ge den, Finanssponsring och Sponsringslobbyn.

2009-01-09 kom beskedet om att Meta Persdotter blir ny vd för Svenska Spel.

Operan - här är en gratis affärsidé!

Som den trogna Konsten och kulturen-läsaren vet, brinner jag för opera. Men vem vill se opera i framtiden? Hur ska opera få ny publik? En överkvalificerad operarecension fick mig att tappa hoppet, men väckte också en idé. I slutet av detta blogginlägg kommer faktiskt svaret.

Sven-David Sandströms nyskrivna opera Batseba recenseras i dagens SvD av Sofia Nyblom. Det är verkligen roligt att det fortfarande satsas mycket på musikdramatik. Som alltid var recensionen välskriven och initierad. Men nu till mitt stora och frustrerade frågetecken: Vilken läsare kan förstå detta? Vilken läsare blir lockad att upptäcka ny opera, eller opera överhuvudtaget?

"...rymmer såväl klanglig skönhet som hängiven musikalisk gestaltning. Men paradoxalt nog brister verket i dramatisk spänning, trots en intrig som staplar högdramatiska situationer och trots iscensättningens rembrandskt fängslande scenbilder. /.../ Men det känns som ett misstag att understryka verkets statiska kvalitéer istället för att utforska den arkaiska berättelsens bottnar. En berättelse som i en annan gestaltning kanske skulle kunna närma sig oss, i 2000-talets Sverige, och beröra mer än den gör i dagsläget."

SvD borde understryka den sista meningen med fetaste pennan och leva som de lär! Det kan ju bara vara jag och en handfull andra unikum under trettio år, med nio år i kulturkonservativa musikklasser och den borgerliga uppfostrans regelbundna besök på operahus och ovanpå det minst en kandidat i kvalitativt orienterad kulturvetenskap, som fattar vad det står.

Operan är ingenting utan sin publik! Hur ska publiken nånsin hitta dit överhuvudtaget när man inte ens kan förstå vad som står i recensionen? Nej, SvD eller Operan borde göra som Stockholms Konserthus - anlita några unga utan operavana och lyssna på vad de säger, upplåt lite spaltutrymme till en ny vinkling på operaupplevelsen. Det skulle säkertligen utveckla både operakonsten och kulturjournalistiken. Se där - en gratis affärsidé för kulturen.

Läs vad GP och DN tyckte om Batseba. Och lite extramaterial från DN.
förnyaoperakonsten.nu

Teaterchef nära bli radiodito

Stockholms Stadsteaters chef Benny Fredriksson vad SRs styrelses förstahandsval som ny vd. Detta scoop släppte Tidningen Fokus nätupplaga igår. Nu blir det istället Mats Svegfors som tillträder, eftersom Benny Fredriksson, enligt Fokus, blev övertalad att stanna kvar på Stadsteatern av både politiker och personal. SRs styrelseordförande Ove Joanson menar dock att Fokus vinklat felaktigt och att Svegfors är deras favoritkandidat.

Mottagandet av nyheten om Mats Svegfors som ny vd har varit enhälligt positivt från journalisthåll hittills. Särskilt som han också har extra publicistisk erfarenhetsgaranti genom vice vd:n Cilla Benkö. Vad ska man säga? Tre stycken eftertraktade kulturchefer, med förtroende både hos uppdragsgivare och personal - Konsten och kulturen kan bara önska grattis och lycka till!

Den eviga motsättningen

"Ger ni upp tanken att få in en entreprenör i Kulturrådet nu?

–Tyvärr finns det någon form av motsättning. En entreprenör är ofta en person som går sina egna vägar och inte följer regelverket. Det menar jag inte som negativt, men det är inte alltid det passar," säger Kennet Johansson, generaldirektör för Kulturrådet till SvD idag.

"Jag kan ångra att vi inte haft råd att ha en ordenlig administrativ organisation, jag skulle behövt få hjälpt med det när verksamheten växte", sa Jan Åman, avgående chef för Färgfabriken till DN och "Jag är ingen revisor och ingen ordningsmänniska på det sättet. Så det finns säkert en hel del slarvsaker som man måste titta igenom. Jag har verkligen satsat hela mitt liv och hela min person på att försöka få Färgfabriken att fungera. Därmed har det väl också kanske varit för sammanblandat; jag har varit för personligt engagerad i det hela, säger Jan Åman och tillägger att han flera gånger riskerat sin privata ekonomi genom att gå i borgen för Färgfabrikens lån" till SvD häromdagen.

De senaste månadernas chefsavhopp p.g.a. ekonomiska oegentligheter av Bo Nilsson från Charlottenborg och Jan Åman från Färgfabriken, och styrelseavhopp av Johan Staël von Holstein och Jan Åman från Kulturrådet har två gemensamma nämnare: kulturekonomi och entreprenörskap.

Varför är det så svårt att kombinera kultur och ekonomi? Varför möts entreprenörer med en sådan stark skepsis från kulturen? Och vad är egentligen en kulturentreprenör?

I väntan på mitt fullödiga svar, läs gärna
Skilj mellan kulturentreprenörer och kulturföretagare från kulturekonomi.se och
Var vi ovetande kulturentreprenörer? Företagsam, inte företagare från kultur.blogs.com

Kulturrådet har en ledig plats (igen)

Nu har Jan Åman sagt upp sig från Färgfabriken och avsagt sig sitt uppdrag hos Kulturrådet. Vem blir hans ersättare? Hoppas på någon med samma inspirationskraft och lika goda idéer om kulturens organisering, men med bättre koll på kvittona.

Läs om vägen till avhoppet på tidigare blogginlägg. Och Jan Åmans egen kommentar.

Mååål!

Kulturpolitikens nya mål (från SR Ekots webbplats): "Den nationella kulturpolitiken ska, med utgångspunkt i demokrati och yttrandefrihet, och med respekt för konstens frihet, bidra till ett samhälle som präglas av öppna gemenskaper, som är tillgängliga för alla och där alla ges möjlighet att utveckla sina skapande förmågor.

De statliga myndigheterna och institutionerna ska, var och en utifrån arten av sina uppgifter och vidden av sitt ansvarsområde, arbeta för att:
- Stödja konstnärligt skapande och ta tillvara kulturarvet.
- Främja mångfald och kulturell pluralism.
- Kulturell kompetens och kreativitet används för att främja en social, miljömässig och näringsmässig utveckling.
- Förmedla information och kunskaper samt ge möjlighet till bildning och tillfälle till eget skapande."

De nuvarande målen:

Målen är att värna yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för alla att använda den; att verka för att alla får möjlighet till delaktighet i kulturlivet och till kulturupplevelser samt till eget skapande; att främja kulturell mångfald, konstnärlig förnyelse och kvalitet och därigenom motverka kommersialismens negativa verkningar; att ge kulturen förutsättningar att vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft i samhället; att bevara och bruka kulturarvet; att främja bildningssträvandena samt att främja internationellt kulturutbyte och möten mellan olika kulturer inom landet.

En snabb analys:

GAMLA
kulturpolitiken ska värna yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för alla att använda den
NYA
kulturpolitiken ska, med utgångspunkt i demokrati och yttrandefrihet, och med respekt för konstens frihet, bidra till ett samhälle...

GAMLA
kulturpolitiken ska verka för att alla får möjlighet till delaktighet i kulturlivet och till kulturupplevelser samt till eget skapande
NYA
...bidra till ett samhälle som präglas av öppna gemenskaper, som är tillgängliga för alla och där alla ges möjlighet att utveckla sina skapande förmågor

Så långt ganska likt alltså. Sen kommer de stora skillnaderna:

• att konstens frihet ska respekteras är en ny grundförutsättning
• de nya målen talar inte om vad konstpolitiken direkt ska styra, utan vad de statliga institutionerna och myndigheterna får delegerat ansvar att styra
• kulturen ska med institutionernas ledning användas för social, miljömässig och näringsmässig utveckling
• kulturens funktion är inte längre att motverka kommersialismens negativa verkningar

Detaljstyrningen har flyttats till en lägre nivå och omfattar bara vissa institutioner - inte hela kulturlivet. Konstens frihet ska respekteras. Kulturens nyttoeffekt framgår tydligare (även om all konst inte bör göra mätbar nytta, se mitt tidigare inlägg om ekonomiseringen av kulturen). Mycket bra! Återstår att se vilka myndigheter och institutioner som Kulturutredningen väljer att bevara i sitt betänkande.

Socialdemokraterna har ju profilerat sig på kulturfrågor inför nästa val. På SVT Play finns en intervju med Mona Sahlin om den nya kulturpolitiken där hon framhäver kulturens (numera bortformulerade roll) som motkraft till kommersialismen. Kommersialismen - kanske nästa vals ideologiska fråga...? Eller kanske inte.

Stoppa pressarna - målen är formulerade!

På ett seminarium som Sveriges Kommuner och Landsting höll i fredags släppte Kulturutredningen nya formuleringar om kulturpolitikens mål, enligt Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedts blogg. Hur blev de? Vad står det? Spänningen är olidlig. Jag återkommer!

Kulturen eller nazismen

Så här skriver Sanna Rayman och Per Gudmundsson, ledarskribenter på SvD: "Den 29 november brände någon ner kulturhuset Cyklopen i Högdalen. Misstankarna riktas mot den nazistiska rörelsen. Oavsett vem som bär skulden vore det enda rätta att bygga upp huset igen. Idag, när nazisterna marscherar i Salem, sätter vi in en femhundralapp var på Cyklopens postgiro­konto 1607552-5. Vi uppmanar alla som vill se ett fritt kulturliv att göra detsamma. Det betyder inte att vi håller med om varje ord som yttrats inom husets väggar, eller att vi tror att de aktiva ska gilla våra. Men de år av frivilligt arbete som lagts ner i Cyklopen ska inte ha varit förgäves."

Den som inte har råd att själv vara kultursponsor kan istället stödja uppropet för Cyklopen: maila då info@kulturkampanjen.se så fort som möjligt. Skriv vilken organisation/institution/funktion/band/grupp du representerar.

Läs mer om Kulturkampanjen, Cyklopen och Ülkü Holagos krönika.

Snälla Tomten...

... jag önskar att heliga Birgit Nilssons åtta miljoner ska gå till alla de fria operakompanier och -scener som driver på den konstnärliga utvecklingen i opera-Sverige. Det skulle verkligen sätta fart på saker och ting.

Jag är inte bara operapolitisk kompositör, jag är vd också

Tonsättaren Fredrik Österling är nu officiellt utsedd till vd för Länsmusiken i Stockholm och Stockholms Läns Blåsarsymfoniker. Österling opererar på nästan alla kulturlivets nivåer samtidigt - statlig utredare i musikfrågor, ämnespolitisk sakkunnig på Kulturdepartementet, förbundssekreterare i Musikerförbundet, vd för Länsmusiken och dessutom själv konstnär. Vad kan då passa bättre som ämne för den opera han nu skriver, än just kulturpolitik? På Näsflöjten-bloggen kan man följa operans (och kompositörens) framväxt. Operan Näsflöjten är en kulturpolitisk satir med en fiktiv kulturminister i huvudrollen.

Opera + kulturpolitik + humor. Genialiskt.

SRs Mitt i musiken intervjuade Fredrik tidigare idag. Mitt i musiken kan f. ö. följas via RSS, föredömligt modernt.

Intigheten

Nu är det mycket stilla i den kulturpolitiska debatten (endast Filminstitutet är vaket i den ständiga frågan om legal nedladdning). Men jag tror att det är som Samurajen sjöng i Vadstena i somras:

Nothingness will save me.

Åtminstone ett tag.

Hurra, hurra, hurra!

Idag är första dagen i mitt nya yrkesliv som affärsutvecklare för kulturen. Under december ska jag utveckla mitt eget företag enligt konstens alla regler. Det betyder mål-, missions- och visionsformulering, analys av marknaden och strategi för de kommande åren. Sedan kommer den ekonomiska planeringen samtidigt med formulering och paketering av företagets erbjudande. I januari hoppas jag vara rullande för att i februari kunna koncentrera mig på företagets kunders utveckling. Ser väldigt mycket fram emot spännande uppdrag från kulturorganisationer som behöver mer pengar eller ny publik. Och att få berätta om äventyret här på bloggen.

Å nej, å nej, å nej!

Färgfabrikens VD ska granskas för ekonomiska oegentligheter, kulturen har fått ännu en manlig chef och 40-åriga Bachkören tvingas lägga ner på grund av bristande resurser. Ropen skalla - jämställd affärsutveckling åt alla!

Begreppet för dagen

Dagens mesta lärdom är: ekonomiseringen av kulturen är en kulturpolitisk, ideologisk effektivitetsfokuserad styrmodell som flyttar fokus från konsten till vinsten. Enligt dagens seminarieledare är det kulturens tur att bli vinstgenererande och -värderad. Den investering som det offentliga gör i kulturen ska mätas och utvärderas efter ekonomiska principer - därav ekonomiseringsbegreppet.

Först kom vården, sedan utbildningsväsendet, och nu alltså kulturen. Om ni inte redan slutat läsa efter mitt första styckes höga grad av prentention, så kan jag tipsa om en intressant antologitrilogi från vårdsidan med utgångspunkt i ekonomi, politik, kooperation, etik, filosofi och teologi. Den första boken, Vinst, behandlar just ekonomisk vinst. Av det följde tydligen naturligt de två senare titlarna Makt och Tvång. Boken Vinst är utgiven av Verbum förlag 2007.

Min ståndpunkt är att kulturen behöver högre grad av ekonomisk kompetens och mer affärsutveckling, så att organisationerna blir effektivare och självständigt kan tjäna mer pengar. Vinsten (om det blir en sådan) och effektiviteten är naturligtvis till för att skapa konst - mer konst, mer fördjupad konst, bredare konst, smalare konst, dyrare konst, billigare konst, nödvändigare konst, onödigare konst - och inte för att skapa ett ekonomiskt överskott. Det finns det redan så många andra som gör. Och som gör det bättre dessutom.

Konsten och kulturen ska göra det den är bäst på. Den ska bara få lite mer pengar först. Hur det ska gå till lovar jag att återkomma till, faktiskt just på denna blogg.

Kulturen och siffrorna

Idag bär det av till Linköping i snöyran för två dagars seminarier om kulturpolitik och kultur med Sveriges främsta forskare på området. Alltid spännande att se nutiden ur ett historiskt perspektiv. Hoppas kunna liveblogga därifrån, annars kommer rapporten ikväll.

Affärsutveckla kulturen

Att kulturen behöver mer kapital är alla överens om. Vad pengarna sedan ska användas till råder det naturligtvis delade meningar om. Själv tycker jag att kulturorganisationer ska kunna söka pengar för att söka pengar, dvs få ett initialt offentligt stöd för att kunna affärsutveckla sig och på sikt bli mer självgående. Och få mer pengar över till själva konsten.

Redan i januari i år uppmärksammades Röhsska museet när dess chef Ted Hesselbom skrev till kulturministern med en ansökan om statligt bidrag för affärsutveckling i samarbete med Handelshögskolan i Göteborg.

Och Stockholm stad har nyligen anlitat affärsutvecklingskonsulten Innovation Impact för att utvärdera ansökningarna till den nya Fonden Innovativ Kultur. Pengar från fonden ska både gå till innovativa kulturprojekt och till näringslivsprojekt som involverar kultur. (Läs mer om fonden i SvD idag).

Something's cooking... och det är roligt!

Den svåra ekvationen

Var i Köpenhamn i helgen och kom över Politikens kulturdel. Där började den kritik mot den svenske konsthallschefen, som nu även SvD och SVT rapporterar om. Det var också ett uttalande av honom om det absurda i att kombinera kultur och ekonomi som inspirerade mitt förra blogginlägg Generationsskifte, om jag får be.

Det är inte min mening att utlämna en enskild chef på den här bloggen - det är verkligen tillräckligt svårt att vara kulturchef! Jag vill istället gärna peka på ett generellt fenomen. Den danska kritiken handlar nämligen bara om den ekonomiska styrningen av konsthallen. Verksamheten har gått över tre miljoner back på två år och tagit ett lån från regeringen för att lösa sina betalningar. Tyvärr saknas nu pengar för att skapa nya utställningar. Konsten blir alltså lidande när den ekonomisk planeringen brister.

Det behövs en attitydförändring i kulturlivet - ekonomi kan och ska underlätta för konsten. Det är faktiskt möjligt, även om kulturen alltid har väldigt små ekonomiska resurser. För att ändra en attityd behövs som bekant kunskap... jag tror att jag har en affärsidé!

Skuggutredningen

Idag är kulturen het i bloggsfären och på ledarsidorna. Skuggutredningen har blivit en partipolitisk sak. Socialdemokraterna har kidnappat björnen från De Osynliga och fört in honom i riksdagens förstakammarsal. Och jag som trodde att Skuggutredningen var en politisk aktion för alla som vill uttrycka sin syn på kulturen, oavsett partipolitisk ståndpunkt.

Mina förslag i Skuggutredningen skiljer sig rätt mycket från majoritetens, vars förslag är mycket mer visionära och konstnärliga. Min grundhållning är att staten ska fortsätta att erbjuda medborgarna kultur, dvs att finansiera kulturverksamhet. Det offentliga behöver då:

• Tydlig- och offentliggöra kriterierna för bidragsgivning
• Garantera bidrag på lång sikt, gärna fyra år i taget
• Införa ett rättvist bedömningssystem, som är stabilt över tid
• Meddela utfallet av ansökan i god tid före projektens genomförande

Kulturlivet behöver också mer inflytande från företagsvärlden. Inte bara i form av kapital och absolut inte som påverkan på själva konsten. Utan inflytande när det gäller moderna idéer om organisering, ledarskap, personalens arbetsmiljö och den ekonomiska kompetensen. För att möjliggöra denna utveckling anser jag att det behövs:

• ett statligt projektstöd för de kulturorganisationer som vill utveckla sin organisation, arbeta med affärsutveckling och höja sin företagsekonomiska kompetens
• ett statligt etableringsstöd eller lån för kulturorganisationer i startfasen
• lagstiftning till förmån för företag som vill dra av skatten för sina marknadsföringsinvesteringar i kultursponsring
• lagstiftning som tillåter stiftelser att donera pengar till kultur, inte bara till forskning om kultur
• ett statligt omställningsbidrag för de kulturorganisationer som vill omvandla sig till aktiebolag och börja betala och fakturera moms, dvs ingå som fullvärdiga medlemmar i samhällsekonomin

Dessa stöd eller lån är viktiga i en övergångsfas, så att kulturorganisationerna på sikt kan få större självförtroende och med offentligt stöd i botten ändå klara sig själv i högre grad.

Vore roligt att få diskutera dessa frågor mer på måndag! Jag kommer att vara på Orionteatern från kl 17. Vi ses där.

Generationsskifte, om jag får be

I torsdags förstod jag med full kraft vilket behov kulturlivet har av ett generationsskifte på chefsnivå. Kulturhuset höll seminarium om ledning av konstinstitutioner. Av de nio tunga chefer som representerade skrået är bara en under 50 år (hon är 49,5 år). Dessa chefer har naturligtvis drivit en ovärderlig konstnärlig utveckling under sina yrkesliv - men visst finns det även konstnärligt drivna yngre chefer!

Generationsfrågan är väldigt viktig ur ett fördelnings- och representationsperspektiv. Liksom det är viktigt att få in kvinnor i aktiebolagsstyrelser för att bättre möta kundernas behov, är det viktigt för kulturinstitutionerna att ha chefer i olika åldrar för att förstå hur de ska attrahera sin publik.

Men det viktigaste: Dessa äldre chefer representerar en mycket gammeldags syn på kulturen. Vi lever i ett kapitalistiskt samhälle. Det är bara att acceptera. Och sedan kan vi naturligtvis förhålla oss till det på olika sätt. Seminarieledaren var dock förundrad över den nya generationens chefer som "leder konsten med hjälp av marknadsföring och ekonomi" och en av deltagarna, den svenske före detta konsthallschefen som numera är verksam i Danmark, sa: "Vi åläggs att sköta vår konstverksamhet som ett företag. I Danmark är det extremt. Där måste vi till och med göra likviditetsrapporter varje månad!".

Jag och min jämngamla producentkollega stirrade häpna på varandra och undrade med en mun: "Varför skulle man inte vilja göra det...?". Likviditetsrapporten är det överlägset mest effektiva sättet att hålla koll på att man kan betala sina löner och fakturor. Ekonomistyrning behöver absolut inte gå ut över konstskapandet, utan ska bara diskret underlätta för det. Även en revolutionär kulturromantiker med sin storhetstid på 70-talet vill säkert ha sin lön och kunna betala sina räkningar, framför allt om han ska kunna koncentrera sig på att skapa själva konsten (eller revolutionen).

Som kontrast till detta ganska flummiga samtal, berättade Kulturrådets nya stjärna Jan Åman igår i Kulturnyheterna om sin syn på kulturen och om det entreprenörsskap han bedriver på Färgfabriken. "Jag vill se kopplingar mellan olika kulturella sfärer och det övriga samhället. Idag är det för stort fokus på institutionerna, vi måste också satsa mer på det oberoende kulturlivet. Och där är Kulturrådet den viktigaste spelaren.".

Alla konstnärer kan inte bli företagare och de som väl blir det, bidrar bara ytterst marginellt till samhällets ekonomi. Men vi får verkligen hoppas att Kulturrådet följer Jan Åmans linje och i fortsättningen premierar chefer och kulturinstitutioner som står för nyskapande även på det organisatoriska och ekonomiska planet.

Läs mer om seminariet i SvD. Och en tidigare artikel i SvD där jag talar om ledarskap och kultur.

Alla talar om opera

Just nu planeras seminarier om operakonstens framtid och om ett nytt operahus i Stockholm på Kulturdepartementet. Kungliga Operan och övriga nordiska operahus är inbjudna till det första tillfället. Kungliga Operans VD Anders Franzén har skrivit en krönika om detta på Svensk Scenkonsts webbplats.

Det finns ju en undergroundoperarörelse i Sverige, unga konstnärer som förnyar operan och tillför ny energi och nya uttryck. 81 av dem finns samlade på Facebook i gruppen Förnya operakonsten nu! Jag har bjudit in Anders till Facebookgruppen och till att ta med oss i diskussionerna.

Du som är konstenochkulturen-läsare är hemskt välkommen att skriva ner dina tankar om operakonsten här!

Vad tycker du att opera är? Vad ska opera vara? Vad ska ett nytt operahus vara till för? Bidra till debatten och påverka operans framtid!

Finanssponsring

I dessa finanskristider lovar kulturtidskriften Glänta att sponsra näringslivet med kulturellt kapital. ”När nu inte heller finansmarknadens aktörer kan leva på marknadens villkor vill vi solidariskt bidra med vårt kulturella kapital. Det handlar inte om kortsiktiga bidrag eller någon tillfällig respirator – Gläntas engagemang är långsiktigt. Vi tror oss ha know-how att dela med oss av, men vi ser naturligtvis också en intressant målgrupp i finansproletariatet. Näringslivssponsring är ingen välgörenhet!"

Nu väntar vi bara på en lag som reglerar avdragsrätten för finanssponsring från kulturlivet.

Motionera mera

Spännande tider för den motionsintresserade! Här är borgerliga kulturförslag:

Fredrik Malm och Karin Pilsäter (fp) om avdragsrätt för kultursponsring; utredning och lagändring ska underlätta för företagen att sponsra kultur. Ett mycket bra och konkret förslag! Bra att de fortsätter att driva denna fråga. Uthålligheten ska löna sig till slut.

Johan Pehrson (fp) vill att staten stöttar Dalhalla och Opera på Skäret (jag MÅSTE ta reda på vilken PR-byrå de anlitar!).

Fredrik Schulte (m) föreslår att det kulturbevarande stödet (folkbibliotek, museer, Dramaten och Operan) ska vara långsiktigt medan stödet till övriga kulturinstitutioner och -organisationer ska vara kortsiktigt och omprövas varje år. Sådana kulturverksamheter bör dessutom i stort sett vara självfinansierade. Fredrik Schulte (m) motionerar också om att statliga kulturbidrag ska kunna lämnas utan att region eller kommun garanterar samma stöd.

Det sistnämnda förslaget är ju utmärkt. Det första helt okej, om det också finns fler gästspelsscener som kan ta emot de fria grupperna och garantera dem en del av finansieringen, se mitt förslag nedan. Om inte - så behöver de fria grupperna definitivt hjälp med finansiering, marknadsföring och organisering. Detta öppnar en spännande marknad för nya kulturentreprenörer! Fortsättning lovar jag följer just på denna blogg...

Tvillingsjäl sökes

Var är du, min tvillingsjäl, som liksom jag tycker att Kulturen i siffror är årets mest spännande läsning, vars mage pirrar inför releasen av KulturSverige 2009 och som söker sällskap den 24-25 november i Linköping? Svar emotses under kommentarer.

Den mänskliga politikern

Är det möjligt en möjlig kombination att vara politiker och människa?

Beckman, Ohlson och Can diskuterar samma ämne som Vadstena-Akademien skriver politisk satir om. På bloggen Näsflöjten kan vi följa hur kompositören Fredrik Österling och librettisten Magnus Lindman skapar en fiktiv kulturminister utifrån Lena Adelsohn Liljeroths politiska vardag.

Orionteatern har också premiär 1 november på Reinfeldt - ensamvargen. Ni måste ta mig som jag är. Jag kommer att komma arbetsklädd och annars går det inte, säger Reinfeldt. Ska bli spännande att höra Johan Rabeus gestalta vad Reinfeldt egentligen menar...

Bättre med fyra år

Kulturpropositionen ska bestämmas för fyra år, tycker fackförbundet DIK, som organiserar de svenska akademiker som arbetar med kultur och kommunikation. Fyraåriga kulturbudgetar skulle ge möjlighet till ökat politiskt engagemang i kulturpolitiken och frihet för institutioner och andra kulturutövare att utforma verksamheter långsiktigt. Det skulle också ge bättre förutsättningar för gränsöverskridande samarbeten till exempel inom EU, säger DIK. Och jag håller med. Men ärligt talat - det är väl troligt att kulturpolitiken blir mycket mer centraliserad efter kulturutredningen? Att regionerna ska få större inflytande över kulturen är självklart - och då spelar det kanske mindre roll om kulturbudgeten läggs för tre eller fyra år.

Socialdemokraterna skuggar kulturen

Socialdemokraterna gör en rip off på Skuggutredningen och bjuder in till rådslag om kulturen. Rådslaget är en del av socialdemokraternas prioritering av kulturfrågan och sammanfaller med Kulturutredningsspurten. Roligt!

Här finns Socialdemokraternas diskussionsmaterial inför rådslaget.

Appropå chefer

Men sämst för kulturen måste ändå de chefer vara som varken kan konst eller ekonomi.

Demonisk eller demokratisk chef

I SVT diskuterar Beckman, Ohlson och Can i det nya professionaliserade ledarskapet i kulturlivet. Nutidens räknenissar, med enbart ledarskapet och ekonomin som kompetens, ställs mot dåtidens brinnande eldsjälar, som nådde aktoritet på grund av sin djupa konstkännedom.

Trenden att tillsätta chefer med starkare ledarskapskompetens än sakkunskap har pågått rätt länge i andra brancher. Men när det gäller organisationsteori och -praktik ligger tyvärr kulturlivet efter i många aspekter.

Jag anser det klart att kulturlivet behöver både konstnärligt kännande och ekonomiskt tänkande chefer. Just på grund av att de är så olika, skapar de denna typ av debatter även på kulturinstitutionerna. Det blir ju dessutom en spegling av den professionalisering av ledarskapet som pågår i samhället i stort. Och det är ju precis det - en kritisk samhällsspegel - som konsten ska vara.

En sann saga...

Handelshögskolan i Göteborg har tagit fram en modell för att beräkna det ekonomiska värdet av kulturens närvaro för en region. Vara Konserthus är det lyckliga studieobjektet, som dessutom visar sig vara en riktig sannsaga - enligt modellen tillför Vara Konserthus regionen 267 mkr med sin blotta existens (och naturligtvis med sin verksamhet som de ansvariga antagligen kämpar för att få ihop de reella ekonomiska resurserna till, precis som på alla kulturhus). I dessa mätbarhets- och lönsamhetsfixerade tider, kan modeller av det här slaget säkerligen underlätta mycket för landets kulturchefer. Läs mer i dagens DN-artikel.

... och isländsk ekonomi påverkar isländsk kultur

Lars Lönnroth, professor och en av världens främsta kännare av isländsk litteratur, bevisar att den ekonomiska verkligheten överträffar sagan på Island. Konsten och ekonomin. De har fler kopplingar än man först anar.

Bilden av John Bauer porträtterar Idun och Loke, men Lars Lönnroth skriver om den något mer svårstavade isländske hjälten Hrafnkell Frösgode. Den framgångsrike Hrafnkell förlorar allt han äger, men kommer efter många år storstilat igen och tar hämnd på sina fiender.

Hoppas att isländsk kultur lyckas med samma Fågel Fenix-resning. August Gudmundsson, ledare för isländska konstnärsförbundet, säger till Kulturnyheterna att isländska konstnärer är mycket beroende av det nationella näringslivet. Ja, naturligtvis. Ökat näringslivsberoende ger också ökad konjunkturkänslighet för kulturen.

Emma och Tobias är bäst på att resonera om konjunkturens påverkan på kulturkonsumtionen, kolla Kulturekonomibloggen.

Chefen dansar fram

Att dirigenter brukar utgöra metaforer för ledarskap känner vi till. Nu får kulturen breddat inflytande över ledarskapsteorierna. I boken "Konsten att leda" gör författarna Janet V Denhardt och Robert B Denhardt jämförelser mellan improviserande dansare och dito chefer. Genom att öva in situationer där de ska improvisera vet båda yrkesgrupperna vilka möjligheter de har att agera, menar författarna. Tidningen Chef skriver i sin recension att boken ger "lärdomar och inspiration, och öppnar ögonen för en koppling mellan uttrycksformer man inte naturligt ser hänger ihop".

Själv känner jag till en teaterdramaturg och filosof som tillsammans med en viss operaproducent arbetar med organisationsutveckling i näringslivet... Men det kanske bästa exemplet på lyckad crossover är Outstanding Leadership-programmet som drivs av bl.a. en teaterproducent och involverar tränare både från kultur och näringsliv på Vasateatern i Stockholm. Nästa vecka har jag själv fått chansen att delta i deras ledarskapsprogram. Snacka om bloggämne!

Sponsring eller donation - det är frågan

Hmm, ja just det... på ansökningsblanketten till Kulturrådet finns det en post som heter "Sponsring/donationer". Det är så dumt! Kulturen jobbar nämligen stenhårt för att

för det första knyta till sig sponsorer,
för det andra affärsmässigt motivera och formulera sponsringen och
för det tredje skriva juridiskt hållbara avtal som kan godkännas av Skatteverket

just för att undvika att sponsringen sammanblandas med donationer. Donationer är inte avdragsgilla, medan kulutrsponsring som marknadsföringskostnad är det. Kulturlivet behöver sponsring och näringslivet behöver kultur och de mervärden som kulturvarumärkena kan tillföra.

På grund av flera prejudikat där de sponsrande företagen inte fått sin sponsring godkänd som avdragsgill kostnad, finns det en osäkerhet bland kulturinstitutionerna och en rädsla bland företagen, vilket olyckligtvis leder till att alltför få avtal om kultursponsring sluts. Kultur & Näringsliv och Stockholms Handelskammare driver frågan om lagändring till förmån för kultursponsring. Egentligen utesluter inte den lag vi har idag avdragsrätt för kultursponsring. Skatteverket kräver dock noggranna avtal där motprestationen tydligt framgår.

Men med tanke på att inte ens Kulturrådet skiljer mellan donation och sponsring, kanske en lagändring vore på sin plats? Här finns Stockholms Handelskammares förslag till ändrade regler för sponsring.

I en interpellationsdebatt förra året tydliggjordes de politiska ställningarna i sponsringsfrågan. Där klargjorde tyvärr Anders Borg att en lagändring inte är aktuell.

Bilden är omslaget till boken Art & Money av Marc Shell.

Oordning och bidragsdags

Idag går ansökningstiden ut för verksamhetsstöd från Kulturrådet, det största statliga kulturbidraget.

Säkerligen har kulturinstitutionerna gjort sin budgetläxa noggrant och kan specificera det som efterfrågas: lönekostnader specade på tre olika kategorier, pensionskostnader, produktionskostnader, lokalkostnader, administration, marknadsföringskostnader, turnékostnader och övriga kostnader.

Kulturrådet frågar också efter hur många föreställningar och i vilka kategorier vi ska spela nästa år, vilka vi ska samarbeta med, vilka konserter och gästspel vi ska ha, hur mycket pengar vi satsar på barn och ungdomar, hur vi jobbar med jämställdhet, hur många män och kvinnor som återfinns inom de olika yrkena, hur mångfalds- respektive tillgänglighetsplanen ser ut och samt hur internationaliserade vi är.

Det är alltså mycket detaljerad information som efterfrågas och många politiska förväntningar att leva upp till (vilket naturligtvis också kostar pengar). Sista ansökningsdag är idag. Beskedet kommer vid årsskiftet.

Kulturen förväntas ha hela sin verksamhet planerad i detalj ett år i förväg, men vår största inkomstkälla kan inte specificeras förrän i början av det år budgeten avser. Kulturen tar en väldigt stor risk när vi ska uppfylla alla Kulturrådets krav. Och vi vet inte ens om eller med hur mycket vår prestation betalas. Det är oordning i systemet!

Läs hur Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt debatterar i SvD angående kulturstödet.

Skuggutred!

Om tre dagar går tiden ut för bidrag till Skuggutredningen. Skynda uttryck din kulturpolitiska åsikt! Mina ser ut så här:

NYA OCH TYDLIGARE BIDRAG
* Bidragssystemet behöver bli mer genomskinligt och med tydliga kriterier.

* Bidrag borde kunna specificeras och garanteras för flera år i taget.

* Bidrag borde fördelas jämnare över olika typer av ensembler/scener/institutioner/grupper och med längre framförhållning. Det är viktigt att det finns stora orkestrar och operor och stora scener som kan sätta upp kostymdramer. MEN det är lika viktigt att det finns annan typ av kultur. Saken är bara den att de ovan nämnda konstformerna är så otroligt dyra att producera. Men vem vet hur mycket dans- eller performancekonsten skulle utvecklas om de fick motsvarande resurser varje år!

* Bidrag borde kunna ges för verksamhetsutvecklingsprojekt; dvs att få "startbidrag" för att jobba med finansieringen, att söka sponsorer och bidrag från andra fonder och stiftelser. Tyvärr har många kulturutövare inte möjlighet att själva bekosta det arbetet idag eftersom marginalerna är så ovanligt små i kulturbranschen.

NYA OCH FLER NATIONALSCENER
* En nationalscen borde inte vara ett museum, utan en verksamhet som typ Dansens Hus, där många olika typer av scenkonst kan framföras. En scen som inte är bunden av verkstäder, stora personalkollektiv, gigantiska arkiv etc utan kan ta in gästspel där de huvudsakliga kostnaderna redan är täckta av det producerande kompaniet/projektet. Här skulle alltså ett visst grundläggande verksamhetsbidrag gå till den nya "nationalscenen" och ett projektbidrag till den
gästspelande gruppen. Denna typ av nationalscen borde finnas i hela landet.

AVDRAGSRÄTT FÖR FONDER OCH STIFTELSER
* Idag är det inte avdragsgillt för stiftelser att ge pengar till kulturprojekt, utan bara till forskningsprojekt inom kultur. Det för med sig att alla kulturutövare måste hitta på kringverksamheter för att kunna få fondmedel. Det kan visserligen vara fruktbart med forskning även inom kulturen, men det är också dyrt och inte det vi primärt behöver pengarna till. Det borde alltså bli avdragsgillt för stiftelser att dela ut pengar till kulturprojekt och -verksamheter.